Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 14. Den 5 Januari 1908 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR B, DAG
(Forts, från sid. 215).
— Efter den danskvällen hade jäntan
icke ro - natt och dag — natt och
dag ... Så begrep hon då, att nu var
straffet kommet öfver henne. För det
hon varit så morsk. Och hon förstod
också att där var inget att göra åt det.
Hon tänkte: det var väl så bestämdt för
morskheten, att den skulle kufvas, att den
skulle slås ihjäl — och det menar jag
är rätt. Men att det skulle ske genom
en sådan som Jörgen Matts, det är hårdt.
För han lär inte nöja sig förrn det är
slut med både kropp och själ, grundligt
slut. Och det är hårdt det — hårdt —
hårdt–! Så tyckte hon, Kersti
stackare, och hon må väl haft rätt att göra
det, hon om någon.
Kullan spratt t.ll — där knarrade steg
förbi på stigen. Men buskarne skylde
henne, och hon nickade bort åt den
fladdrande blå rocken som skymtade mellan
grenarna.
— Hade Liss Kersti följt dig den
gången du bad, Jan Pers, hade hon väl
left än. Men likagodl, det sker det
som skall ske. Hon var nu en gång
dömd till undergång.
Men att hon då inte ens försökte värja
sig, när hon visste att det gällde hennes
lif? Ja det är just det förunderliga!
Hon visste hon skulle gå till botten
på att stirra in i det där vilda, heta
ansiktet, hon visste, att ville hon ej bli
olycklig, gällde det att ta fram hela sin
kraft, hela sin vilja — sin vilja ja, som
var bortblåst i samma stund hon behöfde
den! Hon visste hvad som stod på spel,
hon vist te allting klart, men vetandet kom
henne inte långt till hjälp. Hon
behöfde bara se honom på långt håll, och
hon kände sig alldeles vill.
En gång trodde hon att hon hittat
något, som hon kunde lita på, när frestelsen kom: hatet.
Hon afskydde honom som det ondaste onda på
jorden, hon hatade honom — ja tills hon kände hans
ögon på sig, då var det slut också med det. 1 stället
böjde hon undergifvet hufvudet som om om hon sagt:
Hvad du är stark — så stark — stark, Jörgen Matts!
Och med hvarje gång blef hon svagare.
Allt tydligare stod det för henne, hvad hans blick
redan första sekunden uppe på dansbanan brännt in
i hennes själ: Jaså det är du, hade den sagt, du, som
vågat skratta åt Jörgen Matts och velat trotsa honom,
— men märk, det gör du aldrig hädanefter! Du
skall bli honom lydigare än någon tillförne. Han kan
älska dig, så länge han finner för godt, han vet sin
makt öfver dig, och han skall komma att bruka den
— vet det!
Hon anade redan då att han skulle få rätt, och med
hvarje dag blef hon vissare på det. Mot en sådan
förmådde hon aldrig i världen något, det hade hon
förstått. Det var bara att lyda — lyda i allt — med
brännande pulsar och svindlande hufvud–-tills
han var nöjd — tills han var nöjd — tills han hade
lekt nog — och tills hon, som varit så morsk, var
knäckt ända in i sitt innersta. Då var det slut. Då
reste Jörgen Matts.
Och hon ja nu kan hon ha’t som hon har det,
det är rätt åt henne, tycka de. Och jag tycker så
jag med. Vänd hufvudet bort från henne, skratta åt
henne, förakta henne. Den viljelösa stackarn är bara
värd hån och spott för sin synd, det är bara rätt.
Hon slöt ögonen och knep ihop munnen af smärta.
— 219 —
ftrf-vwvxA- MtcM ■ amgt SUp*rrparr..
EN NY MITRALJÖS UTAN REKYL, uppfunnen af engelsmannen major
Fitzgerald, en åttioårig veteran från Krimkriget.
Så satt hon orörlig länge, länge. Ansiktet stelnade
till, hårdt, kallt. Det var tydligt något försiggick
därinom, något som kostade mycket, mycket.
Slutligen veknade det hårda, bittra som om
tankarna nu kommit till klarhet i det svåra. Munnen
rörde sig: Ändtligen har du då fått det så långt!
Hon lyfte armen.
— Så hör då, Jörgen Matts! Hon, hvars hela lif
du gjort slut på, fördömer dig inte längre. Nu när
hon tänker dö vill hon göra det i frid, utan anklagelse
mot någon. Nu när hon — skall — dö — förlåter
hon — dig Jörgen Matts –-
Allt långsammare och mattare kommo orden. Hon
satt med händerna i knät och stirrade med vidöppna
ögon ut öfver älfven, utan att se hur de långa
kyrk-båtarne gledo fram därute i det silfriga vågskvalpet,
utan att fröjdas åt solglittret på allt det där röda och
hvita och brandgula utmed båtrelingarna.
Hon skall ju dö. Och hon ser ingenting längre af
det som är omkring henne. Mer än en enda ting:
Jörgen Matts’ blick.
Hon skakade af köld. Åh, nu visste hon det!
Jörgen Matts hade ögon som vissa slags ormar; man
fick rysningar och afsky vid bara tanken på dem,
men kom man under deras trollkrets greps man af en
viss tjusande yrsel . . . Och en som förhäxats af
sådana ormögon, borde aldrig ha rätt att lefva —i
Nej. Hon skall dö. Nu genast . . . Hon sitter
ytterst på brinken med benen redan utom–och
glider ––
–men fasar tillbaka för det svindlande djupet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
