Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 14. Den 5 Januari 1908 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
(Forls. fr. sid. 220)
där hon kom, och strax flög hela gruppens ansikten
om mot henne, och så åter bort.
— Ha! prata ni! Det var tur jag kom, så ni fick
talas vid en kvart till. Ni kan säga och tycka hvad
ni vill, nu bryr jag mig ingenting om annat än att
jag lefver. Om ni bara visste det, hvad det är
förunderligt att lefva ■— andas — — men ni vet det
inte. Åh, det är underbart, säger jag er!
Hon gick så lätt, så lätt, som trodde hon att hon
sväfvade fram på dansbanan — och lifsbruset var
musiken.
— Jag bryr mig inte alls om hvad människor säga,
åh, låt dem prata! Jag skall nog lefva ändi jag.
Men inte dö. Hu, inte dö, det är så kallt . . . Hvad
behöfver jag bry mig om hvad de säga, det står jag
väl ut med. Det går väl öfver om en tid. Nej, bara
lefva — lefva igen!
Leende g’ad, med tillbakakastadt hufvud, spänstig
och rak, gick hon förbi dem grupp efter grupp,
sägande sitt goddag utan att se på dem, skådande rätt
fram med halft tillslutna ögon som hon plägade. Hon
ville inte se deras miner, nu när hon var så glad;
dem visste hon ju ändå. Hon märkte väl att de inte
svarade, eller att somliga bara skrattade, men idag
gjorde det henne ingenting.
Där stod några unga män alldelej vid vägkröken;
hon såg dem genom ögonfransarna. Hon kände dem
väl: förr hade de alltid skrutit när de fått en dans
med henne, eller en nick, eller bara ett ögonkast.
De talte högt; högre än som behöfts.
— Hallå ni, titta bara på henne!
— Joo, den där är något till morsk den — ännu.
— Ja på henne lär visst ingenting bita.
Hon log. Du har alldeles rätt, tänkte hon vid sig
själf, på mig biter ingenting. Inte idag. Men kanske
tar det bättre en annan dag. Gud, måtte den dagen
inte komma på länge, länge!
Nu var det bara upp för åsen där, och så var hon
hemma.
I storstugan vid fönstret satt mor Ann Kari och
läste bibeln. Hon såg inte upp när Liss Kersti trädde
in. Men kanske hade hon följt henne med blicken
ända från skogsbrynet och vägen fram förbi allt
folket .. .? I alla händelser tycktes hon förberedd och
satt kall och stram.
— Goddag mor!
Hon teg. Cch vände ett blad. Men hon måtte ej
fattat det sista hon läst och vände det tillbaks igen.
Gamle Liss Ols klef in öfver tröskeln och nickade
åt dottern.
— Så, är du där barn. Han lade pipan ifrån sig
på hörnskåpet.
— Det var förmodligen många kungörelser idag?
Du blef länge.
— Ja, jag gjorde mig inte brådt. Sätt er här far,
1 ser trött ut. Hon steg upp och gick mot dörren.
Mor Ann Kari sköt glasögonen ner på näsan och
såg på dottern.
— Hvad talte prästen om!
Liss Kersti grundade en stund. Men hon mindes
inte mer än en sak — och den — — Hon blef röd.
— Nå - ? Mor Ann Kari kikade skarpt öfver
glasögonen.
— Han sad — — att alla här i världen så ha vi
vår synd. Blodet brände i hennes ansikte.
— Jaha ja. Det är nog så rätt. Men där finns de,
som ha större synder än andra!
— Jag vet nog, hvem I menar, mor. Men kanske1
finns där förlåtelse för sådana också ?
— Det kan ju hända. Mor Ann Kari lade
glasögonen på bibeln och gick ut.
Liss Ols steg upp, gick öfver till Kersti och lade
handen på hennes hufvud
•— Kersti, mor är int så hård som hon låter. Men
hon har tagi sig det så när, att det skull gå hennes
enda barn så — ■— men var glad nu igen, min tös!
Kersti log och smekte gamle Liss Ols’ hand.
De sutto bredvid hvararann och pratade och
skrattade som förr — för länge sen. Och gamle Liss njöt
af det friska skrattet, han kände sig så varm och glad
och yr. Han måste tänka, att så skrattade hon
alltid förr; innan Jörgen Matts kom till orten.
Mor Ann Kari kom in med maten. Hon sade inte
mycket åt Kersti, men hon såg på henne — ofta.
Och de skarpa ögonen lyste upp, när hon hörde det
klingande skrattet.
Nej, idag kunde Kersti omöjligt vara ledsen för
något. Hon bara skrattade och var så glad åt allt.
Och det ville hon vara hela sommarn och hösten och
vintern öfver — och sen kunde allt vara glömdt och
hon börja lifvet på nytt.
Så hade hon gjort upp.
Det var strax på nyåret och stark frost: 30 grader
och däröfver. Allting frös; men älfven gick öppen i
en strid fåra. Om natten kröp v sserligen en ishinna
från strand till strand och byggde ett blankt,
lifsfar-Iigt golf, som dock bräcktes vid första morgonvåg.
Liss Kersti var så ofta trött. Det blef tungt i
längden att skratta bort alla mörka stunder. Men än
tyngre att skratta ihjäl människors prat.
Till slut stelnade skrattet på hennes läppar. Det
blef henne för öfvermäktigt.
TÄXT- och ILLUSTRATIONSBIDRAG
mottagas gärna samt honoreras i fall de
användas. –—
♦ *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
