Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 15. Den 12 Januari 1908 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR B, DAG
OPERETTKRIGEN I CENTRALAMERIKA
hufvudstaden till en stor centralamerikansk republik,
Centralamerikas Förenta Stater.
Det är också icke tack vare eget initiativ som de
hetlefrade herrarne i Centralamerika nu äro på god
väg att få sina förhållanden ordnade. Först och främst
ha de härför att tacka president Roosevelt, som med
säker blick räknat ut, att Panama-kanalens öppnande
måste försiggå under lugna förhållanden, som lämna
garanti för att den viktiga handelsvägens framtid
genast från början betryggas mot de visserligen föga
blodiga, men dock under alla omständigheter störande
stridigheterna mellan de fem små republikerna i
kanalens omedelbara närhet. 1 samråd med Mexikos
gamle erfarne styresman, Porfirio Diaz. har
Roosevelt så uppgjort planen till ett sammanslutande af de
fem bråkmakarne. Och dessa voro genast villiga, då
han offentligt slog fram saken för dem. I midten på
november samlades Honduras’, Nicaraguas,
Guatemalas, San Salvadors och Costa Ricas ombud i
Washington, och det dröjde icke länge, förrän de hade
kommit öfverens. Redan den 20 december öfverraskades
världen af ett högtidligt meddelande om att
kongressen beslutit, att hädanefter inga krig skola få
förekomma mellan de centralamerikanska staterna, utan
att alla deras tvistigheter skola hänvisas till en
skiljedomstol med säte i Honduras. Domstolen blir
naturligtvis permanent, och Honduras förklaras neutralt
under garanti af de fyra öfriga republikerna samt af
Mexiko och Förenta Staterna.
Det är tydligt, att denna öfverenskommelse är att
;äro kanske snart ett minne blott, och man har all
anledning att därnere i de af naturen sällsynt väl
ut-irustade trakterna vänta en ekonomisk uppblomstring
af liknande slag som den, hvilken förvandlat Mexiko
från en öfver all världen allt annat än ansedd stat
till ett af nya världens lyckligaste samhällen.
Om man skulle skrifva historien om alla de "krig",
som under det senaste årtiondet förts mellan de fem
små centralamerikanska republikerna — Honduras,
Guatemala, Nicaragua, San Salvador och Costa Rica
— finge man ha godt utrymme till sitt förfogande.
Dessa fem stater ha, sedan de blefvo själfständiga
republiker, legat i ständigt kif, och dess ledande
politiker ha icke haft mycket annat att tänka på än
uppbringande af medel till bekostande af de evinnerliga
fälttågen. Den enda ljuspunkten i det
centralamerikanska eländet har varit, att dessa strider icke alltid
blifvit just så blodiga: vi erinra oss att en gång efter
afslutandet af fred mellan Guatemala och Honduras
de samlade förlustsiffrorna uppgingo till — fem döda
•och ett tiotal sårade!
Nu är det emellertid, efter allt att döma, slut med
dessa meningslösa strider, hvilka varit särskildt löjliga
därför att alla de fem staternas ledande män städse
med en mun förklarat, att de ingenting hällre önskade
än fred och ro och sammanslutning i Centralamerika.
Det har dock alltid funnits ett stort men, som gjort,
att de många vackra orden aldrig hittills blifvit mer
än ord: den glödande afundsjukan republikerna
emellan. Upprepade gånger ha de inledt
underhandlingar om samarbete — deras
delegerade ha ätit talrika goda
försoningsmiddagar, där vin och
vältalighet flödat i kapp — och en
månad efter ha krigen varit i full
gång igen. Helt enkelt därför att
alla velat vara främst, därför att
hvarje stat gjort anspråk på att
få vara medelpunkten i och lämna
J STRIDENS HETTA: Lyckligtvis voro
■ drabbningarna oftast icke blodigare än att
•fotografen utan risk kunde våga sig i
närheten.
EFTER SEGERN — GENERALERNA HYLLAS. »a? DW
— 233 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
