Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 17. Den 26 Januari 1908
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 l-AR à’ DA G
(Forts. fr. sid. 259)
Den förra härstammar från hans egen mun, men
har omberättats genom många led likasom den
senare, som till att börja med åsyna vittnen förtäljt.
*
*
Den allra egendomligaste af årets nätter är
påsknatten, men därnäst kommer den, som ligger emellan
ett gammalt och ett nytt år. En sådan natt låg
Jug-gars Lars vaken och filosoferande på en dalaynglings
betänksamma sätt. Utanför stugan, där han låg, bredde
den heliga stillheten ut sig, och himmelens stjärnor
lyste klarare än annars och kommo snön att vara
hvitare och skogen att stå mera mörk och gjorde
älfven till ett glittrande silfverband. Då kom på en
gång en märklig åstundan öfver honom att bli
skickligare än alla andra människor i fiolspel. Och han
kunde icke få reda på mer än ett sätt, på hvilket
detta skulle kunna ske . . . Han stod upp och tog
sin fiol under armen och gick ut, han tog genaste
vägen öfver åkrarne ner mot älfven och forsen, som
surrade doft. Han ställde sig på en sten nedanför
fallet, och där stod han hela den långa natten ut, han
försökte röra stråken men det gick inte, han kunde bara
lyssna och visste inte själf hur det var fatt med honom.
När han sedan framemot morgonen vände hemåt,
trodde han inte mycket på näcken mer. Att låta en
stå så där och blåfrysa och så inte låta en se
skymten af sig. Han hade förstås väntat att forskarlen
skulle komma upp till honom och tala om för honom,
hur han skulle hålla i fiolen och hur han skulle sköta
stråken, och kanske till och med låna fiolen af
honom och spela en låt eller två ... nej tvi en så’n
näckdjäkel . . .
Det var väl bäst att han lät alla spelmansgrillerna
fara sin väg nu, ty inte gick det att göra något af
sig själft, inte. Fiolen hängdes upp på en spik, och
han såg inte åt den ens. Hvad skulle det tjäna till
att gå som en vanlig bondspelman . . .
Så kom det sig att han ej spelade en enda gång
under den tid, som ligger mellan nyår och
tretton-dag. Men på trettondagskväll kom det några
ungdomar, som togo både honom och fiolen med sig
utan att höra efter, om han ville eller ej. Och han
kunde inte säga nej till att spela en danslåt, eftersom
ingen annan spelman var till hands. Han skulle ta
en dalpolska, det var klart, och en dalpolska blef det
som ingen hört maken till. Det var som om alla
näckar i världen skulle ha suttit i strängarna eller
hoppat omkring på dem, och ändå kände han, som
spelade, med sig, att det egentligen bara var hans eget
spel. — Från den kvällen räknade Juggars Lars sitt
rykte som mästerspelman.
Men samma kväll var äfven märklig för honom för
en annan saks skull. Det var en utsocknes kulla
med i dansen, som han aldrig hade sett förut. Hon
såg ut att vara från någon socken långt uppåt
Västerdalshållet till. Hon var liten och mörklagd och med
sådana där underliga ögon som den får, som går
ensam i skogarna. Först såg hon blyg och rädd ut
och tordes knappast titta sig omkring, men så snart
han började med sitt spel, blef hon frimodig som de
andra, och han lade märke till, att hon kunde stå och
se åt det håll, där han var, långa stunder. Det var
för spelets skull, förstås. Undet ett uppehåll i
dansen gick han fram till henne, och de blefvo bekanta,
och han fick reda på att hon hette Tjolas Kersti, och
sedan följde han henne på hemvägen.
De träffades efteråt under många lekkvällar, och
han följde henne jämt hemåt, och det blef vår, och
då gick han med henne i Trollkyrkodalen, där alla
unga med älskogstankar bruka gå. Däraf drog folk
den slutsatsen, att de hade hvarandra kära. Och
annars brukade väl ingen se med onda ögon, att en
ungmas har en ungkulla kär, men med den här
kullan var det inte riktigt lika som med andra. Se, folk
kan inte lika att en utsocknes kulla kommer och tar
bort för deras egna .. .
Nu skulle en mycket lång historia vara att berätta,
om hur ondskan kan förföra och förleda människorna.
När man tänker på det efteråt kan man inte förklara
det, men det var som om den lede flugit in i hela
socknen. Och någon har menat att han också gjort
det i vredesmod öfver, att han inte rådde på Juggars
Lars fiol, för att göra honom så stor förtret, han
kunde. Först kom ett dunkelt rykte om trolldom
och svartkonst, sedan talades om en trollkona, som
gick och kollrade bort allt ungt manfolk, så
hviskades man och man emellan om hvad hon hette och
till sist sades öppet, att hon var den, som Juggars
Lars hade kär. Först sade man det litet hviskande
och osäkert, men så togo sig några före att fara
omkring i byarna och göra sig underrättade om, hvad
illa hon gjort, man fick reda på en sak här och en
sak där, och till sist var hennes syndaregister både
långt och tungt. Så lade man in en anmälan till
konungens befallningsman, och han tillsatte en nämd
att henne rannsaka, hon nekade men dömdes ändå
att sig till straff och androm till varnagel å båle
brännas.
På den tiden brann det häxbål litet hvarstädes på
bärgen i Dalarne, och vid midsommartid stod Sjolars
Kerstis färdigt högt uppe på Virväla klack. Virväla
klack är den sista branta utlöparen af en bärgskedja,
som skjuter långt ut på slätten, strax nedanför den
flyter Dalälfven fram, och långt i fjärran blånar det
öfver skogarna af Siljan. Själfva toppen af klacken
är inte skogbeväxt, men nedåt sluttningen af bärget
ligger skogen mörk och vild. Litet ofvanför
skogsbrynet togo alla de människor plats, som framemot
Bft^r i eCliM I Kern. A.-B. Bettgt Silfversparre Sthlm—OIq
HENRY FARMANS AEROPLAN, med hvilken han nu efter upprepade, af allt större framgång krönta försök, eröfrat
Deutsch-Arch-deachoniska priset på 50,000 francs för en flykt på 1,000 meter med samma uppstignings- och nedstigningsplats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:42:22 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/9/0282.html
