Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 20. Den 16 Februari 1908 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖNSTERRUTAN.
FÖR HVAR 8 DAG AF TÖRE DAHLSTRÖM.
Nöden talade ur hans nötta paltor, ropade från
hans brättlösa, nedsmorda hatt och klaffande kängor,
skrek högt i hans hjärta men kanske högst i hans
måge. Han hade ej ätit sedan i går morgse och nu
var det kväll. — Af gammal vana stod han lutad
mot husväggen framför ett rikt upplyst fönster,
fönstret till en finare restaurant. Plötsligt sköt en glimt
i hans ögon. Han kände igen en elegant herre som
snabbt skred in genom dörren, lämnande för ett
ögonblick en skymt öppen till värme och ljus, till dukade,
hvitglänsande bord med god och vällagad mat,
hvilket kom tiggaren att känna sig mer hungrig än
någonsin förr. Mannen som gick in var för resten hans
"fiende", ty så kallade han honom i sina tankar,
alltsedan ödet eller slumpen första gången fört dem
tillsammans. Det var nu flera månader sedan. Han
hade gått som vanligt på gatan, då han genom en
omild knuff varit nära att falla i famnen på en herre,
hans — fiende. Han skulle just be om ursäkt, men
antingen det berodde på hans slitna dräkt eller
åtbörden han gjorde när han förde handen till mössan,
i hvarje fall afsnästes han med ett barskt: "Jag ger
ingenting åt tiggare!" — "Jag är ingen tiggaie!"
ville han svara, men då var den fine herrn redan
borta, utom hörhåll.
Det var sannt: han var ingen tiggare då, men från
den stunden och den dagen biet han en. För en
ringa pänning hade han hittills slitit ut sin sjuka
kropp genom arbete, hårdt, hederligt arbete. Nu var
•han utan, då plötsligt detta ordet tiggare, slungadt in
i hans öron, liksom magnetiserade honom. Hvarför
inte! Om folk tyckte han såg ut som en sådan.
Ännu låg likväl något i hans na ur som sträfvade mot.
Tiggare . . . Hvad är en tiggare? lesonnerade han.
En man som tigger . . . Han orkade ej tänka utan
blef en tiggare. — Början var god. Första dagen
inhöstade han ej mindre än två kronor. Det betydde
att han skulle få äta sig mätt, dricka sig full och
sofva ruset ut i ro. Många gånger räknade han
pän-garna, om och om igen, sorterade dem efter storlek
och årtal, smekte dem, talade med dem, som om de
varit lefvande varelser. Den tvåöringen, mindes han,
ihade han fått af en fru, som bedt honom låta bli att
dricka och i stället arbeta och tro på Gud. Hur kunde
man begära så mycket för så litet! Han hade
mumlat en svordom efter henne ... En liten pys hade
kommit fram och lämnat en ettöring. Tiggaren blef
rörd. Kanske hade gossen gifvit honom en del af
■sin egen, anspråkslösa sparpänning —
Så hade slantarna flutit in, långsamt men säkert, i
större eller mindre poster. Han skulle just bege sig
hem — till krogen, när det märkvärdiga hände. — En
ung man kom ut från ett förnämt hus, mekaniskt
sträckte tiggaren fram sin messa: "Snälla herrn, ge
en skärf åt en stackars gubbe, som . . ." Längre
hade han ej hunnit i sin väl inlärda läxa, förrän den
unge kastade en blank silfverkrona åt honom med ett
strålande: "Håll till godo!" — Tiggaren dröjde en
stund kvar, öfverförvånad, såg ömsom på myntet och
ömsom på den snabbt bortilande gestalten. En krona
— antingen var karlen inte rikt g; eller hade han
kanske friat — eller var han full. — Han stannade vid
det sista alternativet — det låg närmast till hands
för honom.
Småningom minskades dagsförtjänsterna; snart var
han glid om han fick ett mål mat eller en toir
brödkant i köket; men i går hade allt varit förgäfves, så
äfven i dag.
... Nu stod han och stirrade ihärdigt på det
skinande restaurantfönstret. Därinne satt "fienden" och
smorde sig med allehanda läckerheter, drack måhända
vin till — man kunde inte så noga veta. Mer och
mer kändes hungerns gnagande och malande hos
tiggaren; han började känna sig svindlig. Ty han hade
ej ätit sedan i går morgse, och nu var det afton. En
gång hade han hittat in i tamburen och genom
glasdörren in i matsalen. Innan han blef utkastad, hann
han upptäcka fienden vid fönstret, det som han nu
stod och stirrade på, det som höll honom i ett
magiskt bann, som lyste så klart, så gäckande klart.
Han såg en skugga bakom gardinen — det var han,
"fienden". Ett dunkelt, hungrigt underklasshat steg
upp hos tiggaren, han kände hätskt: "Jag skulle kunna
mörda honom, om han kom ut nu!"
Han närmade sig, eller snarare drogs mot fönstret;
som en sol, ett fyrverkeri skenade det rundt för hans
ögon, likt ett hånfullt grinande, glittrande öga.
Plötsligt sköt en tanke upp i hans förvirrade sinne.
Fönstret — käppen — fienden . . .! En het blodström
brusade genom hans tomma hjärna, halft
sinnesfrånvarande höjde han sin knotiga påk och slog den med
all sin kraft mot den tjocka glasrutan, så att den
splittrades i otaliga bitar! Skärlvorna klirrade skarpt
och gällt mot gatstenarna, gardinen flaxade fram
och åter af luftdraget, därinne flögo människorna upp
från sina stolar, förskräckta och undrande. Tiggaren
rörde sig ej ur fläcken. Kyparne kommo ut, okvädade
och knytnäfvade honom. Han såg sin fiende nalkas
och hörde med ett outgrundligt, tillfredsställdt leende,
hur denne sade till sin bordskamrat: "Fy tusan hvad
jag blef rädd! "och den andre svarade: "Fördömdt
obehaglig affär! Hvad kan ha flugit i karlsloken?"
Polisen hade blifvit efterskickad. Folk började
samlas. Man frågade hvarför han gjort det. Hvarför?
Hvarför?! — Tiggaren mumlade endast: Därför...
Det var allt som man kunde få ur honom.
Han fördes straxt därpå till fängelset. Ingen hörde
sedermera af honom —
Spörj vinden hvad ett bortblåst höstlöf, spörj snön
hvad en smulten flinga betyder! De svara: Intet.
Fråga världen hvad ett förkommet rnänskolif
betyder! Den svarar sanningsenligt, obarmhärtigt: Intet.
F. V. WARFVINGE. †
En af våra mest framstående läkare har i dagarna
gått hädan, nämligen f. öfverläkaren vid Sabbatsbergs
sjukhus, d:r Frans Vilhelm Warfvinge.
W. var född den 28 juni 1834. Efter att 1877 ha
disputerat för graden, tjänstgjorde han under ett
flertal år vid olika sjukhus i Stockholm. Såsom
styrelseledamot deltrg han 1878 i organisationen af
Sabbatsberg-; sjukhus, livars direktör — och likaså
öfverläkare vid den medicinska afdelningen — han blef
fr. o. m. påföljande år.
Deri sjuksköterskekurs,
som fortgår där sedan 81,
är anordnad af W.
Såsom bröstläkare och
öfverhufvud läkare för
invärtes sjukdomar, var W.
en af de erkändt främste
i landet och är som sådan
vida bekant äfven i
utlandet. Han har ock lifligt
deltagit i arbetet för våra
lungsotssanatorier.
Den energiske läkaren
medhann under sin lifstid
icke så litet äfven på
skrift-ställeriets område. (Se
äfven hels.-portr. och biogr.
H. 8. D. årg. IV : 46.)
— 319 —
Bfter portrntt. Kliché: Benqt Silfversparre,
F. V. WARFVINGE.†
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
