Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 21. Den 23 Februari 1908 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den 26 dennes går svenska folket att högtidlighålla
250-års minnet af den betydelsefulla fred hvilken först
gaf Sveriges landområde afrurdning och därinom
samlade alla de folkelement, hvarur skulle framväxa
den nuvarande svenska nationen. Den 26 februari
1908 hafva nämligen två och ett halft århundraden
förflutit sedan fredsslutet i Roskilde genom hvilket
till Sverige öfverlämnades de förut danska
landskapen Skåne, Halland och Bleking, samt de förut
norska: Bohus- och Trondhjems län, af hvilka
emellertid det sistnämda åter gick förloradt.
I första ögonblicket kan det se ut, som om man
här hade för sig endast frukten af en krigarbragd.
Och ej skall det förnekas, att vinnandet af Skåne
land och Viken för Sveriges krona i närmaste hand
är att skrifva på räkningen af Carl X Gustafs
fält-herre-snille och krigarlycka. Men här som så ofta
annars var det dock så, att det personliga i historien
endast betydde afslöjandet af en fredlig
kulturutvecklings i tysthet framvuxna resultat.
Vatten skiljer icke; det förenar. På det är vägen
banad af naturens hand för vikingaskeppet som för
köpmansfarkosten i en tid, då landet ännu saknar t.
o. m. farbara stigar. Så knöt fordomtima Sverige
förbindelser med landen hinsidan österhafvet, Norge
med folken på de brittiska öarne, innan ännu de
svenska bygderna hunnit blifva ett Sverige eller de
norska ett Norge. Och långt innan svear och götar
öfver Kolmård och Tived hunnit ingå en intimare
riksförening, byggde skåningar och sönderjyder, i lätt
samfärdsel förenade medels de smala danska sunden,
sida vid sida på drottning Tyras gränsskans mot söder,
Dannevirke, Nordens gemensamma skydd. Men från
Sverige var Skåne väl skildt genom det glest befolkade,
väglösa Småland, framför allt genom de ödemarker i
gränstrakterna, om hvilka sockennamn, sådana som
Orkelljunga och Örkened, ännu i dag bära vittne.
Men kulturen steg. Skogarna rödjades, tnarken
bröts, spannmål odlades och boskap uppföddes. Det
uppstod handelsvägar och härvägar. Men huru täta
de krigiska härjningstågen än .voro, tätare voro de
fredliga förbindelserna. Mot furstarnes fäjder satte
gränsbefolkningarne sina bondefreder, tills slutligen en
dag en svensk seger förvandlade denna folkliga
neutralitet till landsmansskap. Man blef det plötsligt varse:
landsvägarne gingo ju breda och välbanade uppåt
och inåt halfön, främmande örlogsflottor gjorde
däremot hafvet osäkert.
öfvergången var lätt verkställd: inom en
mansålder synes det. Här drefs införlifnings-, men icke
förtryckspolitik sådan som nu af Preussen i Slesvig och
Posen. Det var ju, som den samtida skåning skrifver,
hvars ord förevigats på minnesstenen öfver
Lundaslaget, "folk af samma stam"; "de voro ock af samma
tro." Språket skillde ej så långt som till inbördes
oförstående. Det nya universitetet i Lund knöt på
fredligt sätt Skåneland till svensk kultur.
Nu höra Roskildelandskapen till de skönaste
pärlorna i Sveriges krona. Inom dem bor icke långt
ifrån en fjärdedel af Sveriges befolkning, inom dem
frambringas hälften af Sveriges hveteskörd, mer än en
fjärdedel af dess rågskörd, mer än en tredjedel af
dess kornskörd, om blandsäden medräknas väl snarast
den halfva, mer än en fjärdedel af dess potatisskörd
och nästan allt vårt socker. Hela det svenska
hafsfisket är koncentreradt på deras kuster. Järn finnes
intet, men till gengäld skänka jordens innandömen
stenkol, värdefulla leror, kalk och cement. Industri
och handel blomstra ock därinom. Det berättas, att
någon frågat gamle Svedelius, professorn i Uppsala,
hvad Sverige skulle taga sig till, om Skånelandskapen
affölle. Efter ej alltför lång tvekan kom svaret:
"eröfra dem åter." Och i sanning någon annan utväg
funnes icke: i Sverige ha de ingått som lifselement.
Ryttarstatyn, som rests åt Carl X Gustaf å Malmö
torg, föreställer honom i det ögonblick, då han kastar
en första mönstringsblick öfver hufvudstaden i dessa
"förvärfvade" provinser. Kanske söker den ock bortom
Sundets böljor den danska hufvudstaden: hägrade icke
i detta ögonblick det storskandinaviska väldet under
svensk ledning för hans inre blick? Men svärdet är
han just i färd med att sticka i skidan. Det ligger
häri symbolik: sedan öfvergångsårens sveda förgått,
visade det sig, att Skånelands och Bohusläns förvärf
åt Sverige betydde fred för Norden: efter 1710 har
ingen dansk fiendehär bestigit svensk mark och äfven
på norska sidan har efter Carl XII:s fall knappast rådt
fullt allvarligt krigstillstånd.
Så är Roskildeminnet, ehuru födt af en krigarbragd
så utan like som det underbara tåget från Polen öfver
Jylland och Balterna till Köpenhamn, i framstående
mening ett minne, hälgadt kulturen och freden.
— 322 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
