Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 22. Den 1 Mars 1908 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALBERT RANFT.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
När Albert Ranft för två år sedan firade sitt
trettio-årsjubileum som skådespelare, uttalade han sig i en
af de talrika prässutfrågningar, för hvilka han med
anledning däraf var utsatt, också om, huru det skulle
vara att vara chef för en nationalteater. "Min tanke
är den", sade han, "att den som är fri och som vill
vara fri, han skall icke, om han på något hederligt
sätt kan tjäna sitt bröd, försätta sig i den ställningen.
Lika gärna kan han söka sig in på Konradsberg.
Chef för en nationalteater med censor, med direktion,
som skall bestämma om repertoar, om arbetssätt, om
allt, som hör till en teaters främsta lifsvillkor! Det
är ju att själfmant räcka fram händerna för att få
klofvarne fastskrufvade." Och så händer icke dess
mindre, att man i dessa dagar ser hr Ranft som chef
visserligen icke för Sveriges nationalteater, men dock
för hvad som borde vara eller rättare sagt bör blifva
Sveriges nationalopera: K■ operan. Till gengäld står
han där som diktatorn. Det uppgjorda aftalet
skänker hr Ranft risken af förlust och chancen af vinst;
den konsten värdiga verksamheten sätter tidsgränser
för aftalets bestånd: i öfrigt — själf härskaren.
Albert Adam Ranft är född i Stockholm den 23
nov. 1858 och fyller sålunda till hösten 50 år. Hans
föräldrar voro snickaremästaren Adolf Fredrik Ranft
och Amalia Rejhell. Han har en gång sagt, att en af
orsakerna till hans framgång varit, att han "pröfvat
på allt, varit allt utom snickare, smed, målare och
skräddare". Ursprunget ur handtverkarehemmet har
han kanske härvid icke tagit med i räkningen: det
har måhända i viss mån ersatt åtminstone en del af
dessa biistande egenskaper.
Sitt första uppträdande på skådebanan hade Albert
Ranft i Örebro den 17 febr. 1876 vid den geniala
Magda von Dolckes sällskap. Det var som Jockum
i "En söndag på Amager". Redan samma år gick
den unge debutanten till Tivanders opere;tsättskap:
han hade sångröst på den tiden, var tenor. Då
Ti-vander upphörde och Ludvig Otterström ("Otterpiffen")
öfvertog ledningen af Tivanderska sällskapet, stannade
Ranft en tid kvar hos denne. Han kom sedan i okt.
1878 till Södra teatern i Stockholm, som då styrdes
af Haqvinius och Bergström, och därefter 1881 till
Mindre teatern samt ingick 1882 i August Lindbergs
berömda trupp. Då Lindberg hösten 1884 tillträdde
sin plats som regissör vid Dramatiska teatern,
öfvertog Ranft, ännu endast 26-årig, ledningen af hans
sällskap, hvilken han behöll till den 1 juni 1886.
Trots chefens företagsamhet och energi och ehuru
repertoaren hvarken saknade omväxling eller värde,
blef det ekonomiska resultatet långt ifrån lysande.
Men han inhämtade under denna tid hälsosamma
lärdomar för den framtid som teaterledare i stort, som
förestod honom.
Från hösten 1886 till våren 1890 var Ranft sedan
förste regissör och instruktör vid Stora teatern i
Göteborg. Han intog sedan samma ställning hos Selander
1890-92.
Han hade härmed praktiskt genomgått teatertjänstens
alla grader: skådespelarens — som sådan har han sitt
egentliga område inom farsen och komedien, där hans
spel utmärkte sig för en viss brådskande
uppsluppenhet, men brast i karaktäriseringen — teaterledarens
och regissörens. Fullt förberedd beträdde han nu den
bana, som i Amerika ofelbart redan skulle förvärfvat
honom namnet "teaterkungen".
1892 ställde sig nämligen Ranft åter i spetsen för
ett eget kringresande sällskap och vann med detta
på Djurgårdsteatern i Stockholm den 5 juni 1892 sin
första seger med programmet "Ett silfverbröllop", en
seger, som blef inledningen till en hel serie
framgångar. Djurgårdsteatern har han sedan dess alltjämt
innehaft om somrarne och, till följd af sin förmåga att
kring sig samla goda krafter och åstadkomma ett
lifligt samspel, fick han, som två vintersäsonger
uppträdde på Stora teatern i Göteborg, snart i
hufvud-stadsprässen mottaga direkta uppmaningar att äfven
om vintrarne bli bofast i Stockholm. Han följde dessa,
hyrde 1895 Vasateatern, där han under tre år
uppehöll en omväxlande repertoar, på hvilken han fann
plats för många stycken af framstående litterärt värde.
Under denna tid engagerade han som förste regissör
Harald Molander, sedan Dramatiska teatern varit oklok
nog a .t visa ifrån sig denna sällsynta förmåga. 1895
—97 innehade han tillika Arenateatern å Djurgården.
I Maj 1898 inköpte Ranft emellertid för 550,000 kr.
f. d. Nya, numera Svenska teatern i Stockholm. Hit
förlade han en särskild dramatisk afdelning,
medan Vasateatern förvandlades till uteslutande
operettscen. Följande år inköpte han äfven Stora teatern i
Göteborg och anordnade ett treskiftesbruk mellan
denna, Vasa- och Svenska teatrarne. Teatern i
Göteborg har han de senare åren mestadels haft uthyrd,
men till gengäld har han i Stockholm under sig
samlat ungefär allt hvad teater heter — hr Falcks ihéätre
intime är väl enda undantaget — på de båda
natio-nalscenerna när. Och nu har äfven den ena af dem
lagts i hans händer.
Hvad är det som skapat denna hr Ranfts framgång
som teaterledare? Själf har han vid utfrågningar
svarat, att det vore hans egen hemlighet och att han
tänkte bevara den för sig själf. Man tar väl
knappast miste, om man i främsta rummet söker den i
hans förmåga att rätt afväga risker och
vinstchan-cer. Han har den riktiga insikten att för att vinna
fordras att våga och att det gifves utgifter, som i själfva
verket äro inkomster. Så har Ranft tack vare
frikostiga arvoden förstått att hos sig samla de allra flesta
af vårt lands bästa skådespelare- och regissörskrafter
på ett sätt, som nästan blottställt de efter andra
engagementsprinciper arbetande nationalscenerna. Så
har han utan knussel visat den största påpasslighet att
med sin repertoar införlifva nya stycken, värdefulla eller
icke värdefulla, men så godt som undantagslöst
dragande och att gifva dem just i det psykologiska
ögonblicket, innan de ännu förlorat något af nyhetens
tjusningskraft. Denna ifver att ha repertoaren
laddad har ledt till en viss öfverfyllnad i herr Ranfts
pjäsportfölj: det påstås, att han icke ens själf har rätt
reda på, hvilka stycken han har där, så många äro
de, och att många af dem där begrafts för att aldrig
se vare sig dagens eller scenens ljus — till förlust
måhända för vår dramatiska litteratur. Om så förhåller
sig, kan man häri se ett drag af monopoltendens, som
ej illa passar samman med herr Ranfts
"teaterkungs-ställning". Man förebrår honom ock, att han vid sin
verksamhets snabba utveckling förlorat öfverblicken
öfver sin "affär" och att han försummat hämta lärdom
af den gyllne regeln, att "i begränsningen visar sig
mästaren".
Med öfvertagandet af operan har herr Ranft
emellertid ställts på ett nytt plan. Han är icke längre
endast den enskilde teaterledaren, han har öfvertagit
ett offentligt ansvar af annan art är det, som
visserligen åligger hvarje scenkonstens ledare eller
utöfvare. Skall han visa sig mäktig att bära detta ansvar?
Domen härom skall icke föregripa uthållet af försöket.
Af nationella hänsyn må endast gifvas uttryck åt en
liflig förhoppning, att då den en gång faller, hr Ranft
må befinnas vara den vinnande parten och att den
tur måtte följa honom äfven i hans nya värf, hvilken
ju när allt kommer omkring är en betingelse för
framgång och seger, som ingalunda bör underskattas.
— 338 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
