Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 22. Den 1 Mars 1908 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvar 8 dag
(Forts. fr. sid. 349.)
Den fruktansvärde putsade stålpennan. Ett
outrann-sakligt hånlöje spelade under hvalrossmustascherna,
medan han satte plump efter plump på läskpapperet.
Blott ordningsmannen skymtade orsaken bakom detta
gåtfulla löje. Detta var det hans onda aningar gällt.
Detta hade han glömt. Pennan var för gammal eller
läskpapperet för filligt. Bådadera eller endera — och
i så fall hvilketdera? — borde han ha bytt om. Och
skuldmedvetandet kom hans underläpp att skälfva.
Ändtligen såg den fruktansvärde upp. Voro de
alla kufvade? Hvilken sammansvärjning hade de i
beredskap till i dag?
Där sutto de. Hvart enda ögonpar mötte hans.
Långsamt, långsamt vred han vigselringen rundt, och
det var inte en af bänkarnas olyckliga fångar, som
inte kände ett hett järn gå rundt i det gamla ångestsåret.
Det var en omärklig rörelse på den fruktansvärdes
ögonbryn, som öfver ryggen på en katt i jaktens
dödstystaste ögonblick. Och utanför glänste
klock-visarne obarmhärtigt blanka.
Allt stod stilla, allt var förfruset, hela skolan
kändes fullkomligt öde. De höga, tomma bågfönstren
gapade fånigt och sväljde ljus som ingenstans hade
att ta vägen, utan irrade de kala väggarne rundt, så
att det dansade för ögonen på allesamman.
Och detta var samma rum, som ibland icke kunde
rymma alla galenskaper och allt oväsen, utan där
stimmet fick pipa ut genom fönstergluggarne som
ångan genom en säkerhetsventil.
Allt var iskallt och ingenting hände.
Ordningsmannen hade alltjämt händerna under benen och
tänkte på Frankrikes floder, medan tygvecken
präglade in en helt annan karta på hans handleder.
Olsson föresatte sig att aldrig sofva godt mer om
rnornarna - Ida skulle finna honom vaken, när hon kom
med kängorna, och om hon försof sig, så skulle ändå
inte han göra det.
Mellgren räckte upp handen. Någon satt i taket
och drog upp den med en tråd. Själf hade han inte
gjort det, hade inte kunnat, lika litet som han var
i stånd att få ner den igen,
Nu log den fruktansvärde åter, utan att vigselringen
stannade.
— Nå? sade han.
Mellgren upp som en pil. Bänklocket skrällde i
grafstillheten så att han rodnade. Er,sam hade han
den gnistrande blicken från katedern att uthärda.
Han hviskade:
— J ig var borta i går.
— Jag ser det, svarade lejontämjaren blidt och
förfärande. Och nu har du inte läst på igen?
— Jo.
— Det var allt du hade på hjärtat?
— Ja.
— Hvarför läser du inte på, när du är skoltrisk också?
Mellgren satte sig, med tårar i ögonen.
Gud, h/ad Simon, han med fräknarna, hatade
bofven däruppe!
— Simon! kom det blidt, försynt, och Simon hade
intet annat att göra än lystra, ögonblickligen.
— Seine, Loire, din ..... tänkte han — Rhöne
. . . R, h, 6, n, e . ..
H. 8. D:s FOTOGRAFIPREMIERING
för insända fotografier till N:o 21 utföll med l.sta med Kr. IS:—
A. (aktualitet och
värde i öfrigt) 3 point
B. (raskhetvid
insändandet). . . 3 .
C. (utförande). . . 2_._
8 point
för foto. å »id. 332 till fotograf Sv. Åsberg, Stockholm.
Om täflingsreglerna för HVAR 8 DAGS fotografipremiering,
se omslaget.
__
Och de blänkande visarne därute, som ingen såg,,
men som voro lifvets enda mening och frälsning, vredo
sig ännu, sedan vigselringen slutat.
En enda tröstfull tanke sväfvade öfver deras hufvud
och sänkte sig med hvar sekund och hvar lyckligt
öfverstånden fråga allt närmare mot dem. Det var
sista timman för dagen.
Klockan slog ... tre kvart blott, och läxan redart,
genomgången.
— Läs öfver till nästa gång, så vet jag att det blir gjordt.
Det blef någon stunds klapprande för att få upp
boken. Blott att få sänka blicken och slippa se denna
glittrande ondska var som en försmak af himmelriket.
Men läxsurret blef icke hjärtligt. I stämmorna
darrade idel tvekan, om man verkligen tordes andas.
Simon läste tyst och brinnande. Och inom tio
minuter visste han med sig, att han lärt sitt. Då lade
han igen boken och öfverlämnade sig åt sitt hat.
Katedern knarrade och en iskall våg sköljde öfver
dumma och cum laudare. Utan att ana hvarför,
reste-Simon borst.
Vigselringen satte sig åter i rörelse.
— Behöfver Simon inte läsa på?
Simon försmådde att svara.
Då reste sig den fruktansvärde i hela sin längd„
grep sin väldiga käpp och gick med spänstiga steg;
rakt på den uppstudsige.
— Simon!
Simon stod redan upp. En örfil, så hastig att ingen,
kunde fatta, hur denna urladdning samlats och
för-beredts, sopade honom snurrande längst ned i rummet.
Alla utom ordningsmannen, som rabblade likt en;
bedjande förtviflad utanför det stängda paradiset, hade
vändt sig om och stelnat i den obekvämaste ställning.
Det var brott att sitta så, och det var brott att icke
med uppmärksamhet följa allt hvad läraren förehade.
— Jaså, du är ett sådant snille, att . ..
En ny örfil mättades, men den gången vek Simon
lika snabbt undan.
Hvad för slag? Och den fruktansvärde högg
honom i ett fast grepp med vänstra handen. Den högra
med käppen höjdes — det var en tjock ljusbrun käpp
full af småknölar. Handtaget var af hjorthorn,
doppskon var snedsliten.
Slaget träffade fönsterkarmen, och Simons rygg höll.
Hvarenda en i klassen hade känt slaget och invärtes
kvidit till under det. Det hade icke varit ett
mänskligt, ett förnuftigt slag.
Simon såg ut som om han tänkte bitas . . . eller
nej, det var knappast något klokt i hans blick längre.
Klockan slog två. Alldeles samtidigt ringde
skolklockan ut. Domaren släppte sitt tag. Kanske de
sammansvurne förstått den minnesbetan.
Långsamt, spänstigt gick han upp till sin tron,
stoppade boken i ytterrocksfickan och fick
galoscherna på.
Och kort efteråt hade det otroliga inträffat, att han
var utanför dörren.
Simon stod därborta, eldröd i halfva ansiktet och
lade fingret i ett märke i fönsterkarmen.
Hela klungan samlade sig omkring honom.
Märket var djupt som Simons tumme.
^IX ÅRG. 22å HÄFTET INNEHÅLLER:
Albert Ranft. — Axel Klinckowström. — Hjalmar Bergman.
— Erland Nordenskiöld. — P. A. Lamm. † — Grupper från
Riksdagen. IV - För emigrationens hämmande. —
Stockholms köpmansförening firar 50-årsjubileum. — Svensk konst.
— Till lCO-årsminnet. — Den svenska nationalteatern och
dess utsmyckning. — Utomlandsnytt. —
Generalguvernörsskiftet i Finland. — Vår vintersport. — "En dråpare" af Oösta
Berg. — Veckans porträttgalleri.
F. A. B. HVAR 8 DAOS TRYCKERI, OÖTEBORO. 1908.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
