Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 23. Den 8 Mars 1908 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARVID GUMÆLIUS. †
TILL PORTRÅTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
På morgonen den 23 februari afled i sitt hem i
Stockholm en man, som inom den svenska prässen
länge intog en af de främsta platserna, politikern och
lifförsäkringsmannen, direktör Arvid Gumælius.
Karl Amid Gumælius var född i Örebro den 25
november 1833. Släkten härstammar från Gummarp
i Torskinge socken af Jönköpings län, hvarefter
släktnamnet upptagits. Arvids fader Otto Joel och
farbroder Gustaf Wilhelm intogo båda betrodda platser
i fädernestaden. Den förre var rektor vid
Örebro skola och väckte uppmärksamhet såsom den förste
styresman vid en vanlig lärdoms- och apologistskola,
som med förbigående af de gamla gymnasierna
beredde sina lärjungar för direkt tillträde vid
universitetet och sålunda gaf det praktiska svaret på
spörsmålet om möjligheten af ett enhetligt läroverk, sådant
det förverkligades genom 1849 års skolordning. Den
senare, som var kyrkoherde och prost
därsammastädes, tillhörde 1840-66 prästeståndet och därefter
1867—69 Andra kammaren, därvid städse anslutande
sig till de liberala åsikterna och varm anhängare af
representationsreformen, men icke dess mindre
alltsedan 1844 åtnjutande sina konservativa
ståndsbröders förtroende af plats i statsutskottet: ett
erkännande åt hans praktiska begåfning. Han var
därjämte en man med litterär läggning, i sin ungdom
medlem af "Götiska föibundet" och utmärkt både som
prosaförfattare och skald. Båda voro intresserade och
nitiska kommunalmän. Hos Karl Awid återfinner man
dessa det sista släktledets egenskaper af praktisk
läggning, god framställningskonst, frisinnad uppfattning
och intresse för allmänna angelägenheter.
Adertonårig blef han student i Uppsala och
vistades där några terminer både före och efter sitt
inträde i telegrafverket 1854. Hans befordran till
telegrafkommissarie i Örebro 1856 knöt honom
emellertid snart för mer än tre årtionden till fädernestaden
och därmed till det praktiska lifvet. Här hade fadern
redan 1843 varit med om att grunda en tidning,
Nerikes Allehanda, vid hvars redigering Arvid tidigt
började biträda honom för att nu bli bladets ansvarige
redaktör och ledande kraft. Från 1865 blef han
jämväl utgifvare af detsamma och ägare af dess tryckeri.
Under Arvid Gumælius’ ledning kom Neiikes
Allehanda inom kort att intaga ett af de mest aktade
rummen inom den svenska prässen utom hufvudstaden.
Härvid samverkade det politiska och sociala intresse
samt den oräddhet och följdriktighet, som präglade
dess inlägg i dage*ns frågor, med rent tekniska
förtjänster, som utmärkte densamma. Nerikes
Allehanda var nämligen en af de första svenska
landsortstidningar, som underkastade sitt material en
värk-ligt journalistisk sofring och bearbetning för dess
bringande i den koncentrerade och lättlästa form, hvarpå
allmänheten sätter så stort värde. Redaktionen sköttes
med pännan ej blott med saxen, såsom vid denna tid
var blott ännu ovanligare än nu till dags. En
förträfflig medarbetare fick Gumælius tidigt i sin blifvande
efterträdare som hufvudredaktör, d:r V. E. Öman,
hvartill kommo andra goda krafter, så att Nerikes
Allehandas byrå länge betraktades nära nog som en
journalistisk bildningsanstalt, hvarur ock öfver ett
tjugotal tidningsmän framgått, af hvilka många blifvit
bemärkta och framstående medarbetare i prässen.
Att allmänheten förstod uppskatta dessa
bemödanden, framgick af ett ständigt stigande
prenumerant-antal, och ehuru rätt radikal blef Nerikes Allehanda
inom kort en länstidning, lika oumbärlig för
motstln-dare som meningsfränder. Det berättas ock, att vid
ett i ekonomiskt hänseende kritiskt tillfälle ett antal
personer ur det motsatta politiska lägret erbjudit
Gumælius pekuniär hjälp för dess upprätthållande.
Ett fäderneärfdt intresse för folkbildningsarbetet förde
1873 Gumælius på tanken att utgifva ett billigt
veckoblad för de allra bredaste samhällslagren. Tanken
för-värkligades i den lilla förträffligt redigerade
"Allehanda för folket", som visade sig vara ett äfven i
ekonomiskt hänseende lyckadt företag. Dess spridning
sträckte sig på sin tid öfver hela landet.
Sina prässföretag lämnade Gumælius i andra händer
1881.
Det oifentliga ordets man är ju gärna förutbestämd
att äfven spela en roll i det kommunala och politiska
lifvet. Härför togs ock Gumælius tidigt i anspråk.
Han blef invald i Örebro stadsfullmäktige redan vid
det första valet 1862, men fann sig på grund af
enskilda förhållanden föranlåten att afsäga sig
uppdraget 1867: först i besvärsväg lyckades han mot sina
medborgares önskningar utverka afsägelsens godkännande.
1878—82 tillhörde han ånyo
kommunalrepresentationen. I Andra Kammaren invaldes han 1869 efter sin
farbroder och återvaldes hvarje gång ånyo, tills han 1877
af hälsoskäl nödgades träda tillbaka, men endast för
att 1881 återvända. Efter att ha afflyttat till
Stockholm valdes Gumælius till riksdagsman äfven här
1890, men föll igenom vid 1893 års val.
I riksdagen intog Gumælius en i partihänseende
isolerad ställning, i det han icke kunde bestämma sig
sig för en anslutning till landtmannapartiet. Men hans
förmåga togs icke dess mindre flitigt i anspråk, och
under en följd af år var han bankoutskottets vice
ordförande. Som sådan medverkade han vid
genomförandet af 1873 års öfvergång till guldmyntfot. På
hans initiativ tillkom riksdagens beslut om en
lånefond för enskilda järnvägsanläggningar och om
utfärdandet af 4 proc. statsobligationer. För öfrigt
intog han i alla frågor en afgjordt liberal ståndpunkt
och blef särskildt under 1880-talets tullstrider en
besvärlig motståndare för anhängarne af
lifsmedelstul-larnas införande. Partifanatismen u!estängde honom
därför under hans senaste riksdagsårfrån utskottsarbetet.
Gumælii ekonomiska intresse tog sig för öfrigt
uttryck i förnämligast två märkligare initiativ:
upprättandet af den första svenska folkbanken och
skapandet af en svensk lifförsäkringsanstaltstyp på
ömse-sidighetsgrundval.
Tanken på den förra väcktes hos honom redan på
1860-talet under en resa i Tyskland, då han lärde
känna Schulze-Delitzschs idéer om de arbetande
klassernas fostran till ekonomisk själfständighet på
själf-hjälpens grundval. Väsentligen genom hans energiska
arbete kom på detta sätt 1867 Örebro folkbank till
stånd, som hvars oaflönade förman han kvarstod i
13 år. Den fick sedan ett trettiotal efterföljare
landet rundt, tills förändrade affärsförhållanden gjorde, att
denna bankform upphörde att vara tidsenlig.
Hufvudparten af sin gärning under senaste perioden
af sitt lif ägnade Gumælius emellertid åt
försäkringsverksamheten. Efter uppnådd pensionsålder inom
telegrafverket skred han nämligen som nämdt till införandet
af ömsesidighetsprincipen på lifförsäkringsområdet. På
grund af lagstiftningen skedde detta i formen af ett
lifförsäkringsbolag med förlagsaktiebolag, en typ, som
sedan efterbildats i in- och utland. Det af honom
1887 grundade Allmänna Lifförsäkringsbolaget intager
numera ett af de främsta rummen bland de svenska
lifförsäkringsanstalterna. Som dess verkställande
direktör kvarstod han ända till sitt frånfälle.
Arvid Gumælius var tvenne gånger gift, först 1861
med Agda Hummel, som afled 1889, och andra
gången 1890 med sin fränka, Vilhelmine Hummel, född
Cordts, hvilkens son i första giftet, bergsingeniören
Torsten Hummel-Gumælius redan tidigare var
adopterad af Gumælius såsom fosterson.
- 354 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
