Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 23. Den 8 Mars 1908 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRUMPETARPOJKEN.
— DYBBÖL 1848.
-FÖR HVAR 8 DAG AF HARALD TROLLE.
Det var ej någon vanlig vår som denna gång kom
gräset att grönska och solen att le i gamla Danmark.
Redan under årets första månad hade kung Kristian
— den forne norske monarken — en mörk, stjärnklar
kväll lagt sitt hvita hufvud till ro för alltid och ren
fyrtioårig satt Fredrik VII på sina fäders tron. Faderns
vankelmodiga regering hade bragt sakernas läge
därhän att uppror siod för dörren. Fredrik var ingen dum
man, men då han ville göra de danske till lags
hotade holsteinarne och då han sedan ville tillfredsställa
dessa protesterade hans landsmän. Brytningen var
oundviklig, och slutligen, när Hessens standar med
lejonet öfver de silfverne och röda strömmarne och
Hannovers färger planterades på Holsteins ljunghedar
var detta signalen till uppror.
Och öfver Danmarks fagra bokskogar gick vårens
evigt unga sol upp och färgade morgonens moln
blodröda –––-
Uttröttade sofvo de danska soldaterna krigarens
tunga sömn. En mot tvenne hade de kämpat, och
Dybböls skansar hade de återtagit. Ett ljus brinner
i en stuga kring hvilken det hålles vakt. Därinne
har den unge fältmarskalken — general Hedemann —
kastat sig på en soffa för att under ett par ögonblick
glömma blod och död, kulor och dunder. — Man
väntar ett anfall och förposterna hafva fördubblats.
General Wrangel är ej den som ger sig i första taget.
Längst framme i förpostkedjan spejar löjtnant
Sommelius — den svenske lörd Byron. Det säges att
han söker en kula och har begärt att få vara närmast
fienden — — —
En hornstöt ljuder genom lägret — och allt
förvandlas, och inom några få minuter står Danmarks
värn med gevär i handen och trots i ögonen. Bistert
hopprässade äro läpparne, och då och då höres en
svordom öfver de förbannade tyskarne. — Tyskarne
— dessa rödrockar, roffare, skändare.
Där ljuder skott och kvidan — förgäfves kämpar
den fåtaliga danska skaran med hjältemod mot den
öfverväldigande starkare fienden, och när junisolen
vid middagstiden strålar öfver slagfältet, ser den de
vikande danska leden. — Där blöder månget ärligt
hjärta — och modlösheten tar allt mer och mer
öfverhanden, och när rödrockarne för andra gången med
fördubblad styrka storma Dybböls Iikbeströdda
skansar, se de danske segern allt mera fjärran.
Då med ens en segerfanfar jublar genom luften —
"Framåt! Framåt! För Danmarks ära!" Och högt
öfver leden, buren på en jättes armar, ser man en liten
käck trumpetarepojke. Den vänstra armen om jättens
hals — den högra handen griper mässingstrumpeten
— och jätten själf bär med bägge händerna det
sönderskjutna geväret på hvilket gossen står med sina
fötter. "Framåt — framåt för Danmark" — och fram
går jätten, bärande den lille hjälten med en faders
försiktighet på sina armar. Och framåt rusa äfven de
vacklande trupperna med ögonen strålande af
entusiasm. Med lyftad sabel i spetsen för de sina störtar
löjtnant Sommelius — "Bebbo" — tills en fientlig
kula slungar honom till marken och ändar hans
skickelsedigra lif. Med lejonmod kämpar Gustaf
Leijonhufvud vid sin vän Löwenskiolds sida — bägge finna
de på Dybböls skansar en ärofull död. Med tuben i
lyftad hand högst på en kulle sitter på sin stolta fux
Georg Hedemann — ordonnanser skynda fram och
tillbaka — lugnt utdelar han sina befallningar, väl
förstående att ej göra dem stridiga mot den väckta
entusiasmen.
Men när dagen skymmer och general Wrangel
blifvit tvungen att blåsa till återtåg, då rider Hedemann
ned för att sluta den lille hjälten i sin famn och säga
honom att Dybböls skansar ännu, tack vare honom,
äro Danmarks.
Och jätten vänder tillbaka till lägret, ännu bärande
på sin dyra börda. Men när jublet ur tusende
munnar strömma dem till mötes och mången ädel pärla
prässas sönder i ögonvrån på grånande veteraner,
förändrar den lille ej en min. Det är blott den stela
blicken ur ett brustet öga som tackar dem–den
lilles varma hjärta har kallnat och slutat att klappa
för Danmark — hans läppar skola aldrig mera kyssa
trumpetens mässing och jubla Dybböls lösen: "Framåt!
framåt! För Danmarks ära!"
Men Georg Hedemann tar den döde i sina armar
och trycker en kyss på hans stelnade läppar och fäster
Dannebrogens kors på hans bröst. Så svepa de den
lille i Danmarks röda och hvita härjade fana och sänka
honom djupt i jorden på Dybböls yttersta skans. Där
skall han ligga och lyssna till Als-sundets böljors slag
mot stranden — höra dess evigt nya sång, att än är
Danmark fritt.
Men vandraren, som en vårmorgon ströfvar kring
på Köpenhamns boulevarder, skall någonstans finna
en liten oansenlig staty som framställer en jättelik
soldat som bär en liten trumpetarpojke på sina armar.
Det står ingen annan inskription på minnesmärket än
"Dybböl 5/« 1848". Den lilles namn är för litet att
minnas af eftervärlden.
Fru Hedda Fredrika
Wetterbergh, f. Brydolf, den populäre
författaren "Onkel Adams"
efterlefvande maka, fyllde den 18
febr. 90 år. Den vördnadsvärda
gamla åtnjuter ännu relativt
goda kropps- och själskrafter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
