Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 26. Den 29 Mars 1908 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GILLRET.
FÖR HVAR 8 DAG AF E. WALTER HüLPHERS.
Det var en strålande dag med rimfrost på träder,
kallt, så att barken sprakade och luften stod löfgrön
mot de tindrande bärgstopparne. Men det var nödår,
och mindre kan göra, att man endast ser det
stelfrusna, känner luften frän och hvass att andas och får
rinnande ögon af det myckna blänkandet.
Olle Hyöklunen, han hette egentligen Höglund,
men han hade för bekvämlighets skull fått namnet
förvanskadt af sina grannar och sen stod det inte att
ändra, Olle Hyöklunen kom på skidor genom
skogen en smula svag i armar och ben, ty på sista tiden
hade han svält ganska mycket, men humöret var
bättre än det varit på länge, ty i näfverkonten hade
han fågel, stor grann tjäder, som han fångat i
giller-stock. Hvad de skulle säga, när han kom med den
steken! Och det bästa af allt, nu såg det ut som om
skogsfågeln skulle vilja slå till.
Han tänkte på hur han hvar dag en tid tagit på
sig skidorna och rännt ut i skogen i hopp att något
ätbart till sist skulle fastna i hans doningar, men
hvarje gång hade han fått vända tomhändt hem. Han
hade kännt det allt svårare och tröstlösare när han
på återvägen vetat hur de allesammans skulle komma
ut på bron och på långt håll söka leta ut, om han
hade något med sig i näfversäcken, till sist hade detta
blifvit en svårare plåga för honom än själfva hungern,
så att endast hustruns bestämda uppmaning fick honom
att stiga upp ur väggsängen och snöra på sig
skidorna. Hon ägde större uthållighet i att hoppas än han.
Men när han i dag kom fram, såg han på långt
håll en stor blå tjädertupp flaxa i gillerstocken, blef
så glad, att han glömde bort allt lifvets elände och
hastigare än det någonsin behöfts var han framme
och slog ihjäl fågeln med skidstafven.
Han tog upp den och höll den vid benen för att
göra sig ett begrepp om hvad den kunde vara värd,
men efter som benen veko sig, förstod han, att det
var med dem som hon fastnat och att de knäckts af,
af gillerstocken. Ett ögonblick skar det till i honom
och ett mörkt allvar drog som ett moln öfver hans
ansikte. Han kastade en blick mot gillret och såg
hur stackaren gräft om snön under arbetet att göra
sig fri. Troligen hade hon måst sitta där länge. Det
var styggt, men det kunde inte hjälpas.
Nej, det kunde inte hjälpas; och Olle Hyöklunen
hade blifvit så van att resignera inför egna plågor
och allt som inte kunde hjälpas, så att hans
bekymmer öfver den döda fågeln hastigt försvunno. Hans
ansikte sken upp i ett bredt leende, sken upp som
ett snöfält, när det skuggande molnet blåser bort från
solskifvan. Han höll upp den stora tunga fågeln i
jämnhöjd med hakan, kände med handen i det ännu
varma, grå dunet mellan de hängande vingarna, såg
blodet droppa ur den krökta roffågelsnäbben och färga
snön. Han värderade till hur många mål den kunde
räcka och kände redan stekoset så att han ofrivilligt
tuggade, såg i andanom de hemmavarandes ögon när
han tog fram fågeln ur näfverpåsen, jägarstoltheten
började smått skrodera inom honom. Tjädern i
näfversäcken! Och hemåt som om skidorna varit nysmorda.
Just som han kom fram ur skogen till en myrkant,
såg han kronojägaren komma emot sig i hans egna
spår, och åsynen af en kronojägare känns alltid
obehaglig också om man har det bästa samvete. Det
ansåg Hyöklunen sig kunna ha, ty det var ännu inte
förbjuden tid, inte heller hade han gjort fångst på
kronoparken utan i skog som var privat egendom
och hvilkens ägare aldrig förmenat honom att döda
tjäder. Han stod därför ganska lugn och väntade
tills kronojägaren hann fram.
Kronojägaren gick utan ett ord rätt på honom, och
Hyöklunen trodde, att han ämnade sig förbi utan att
tilltala honom eller hälsa, han såg ut för att vara på
dåligt humör. Men plötsligt kände han ett fast grepp
i näfverpåsen, han försökte kränga sig undan, men
det var för sent, och kronojägaren stod framför honom
med fågeln i vingen.
— Den här behåller jag — förklarade kronojägaren
— nu har jag kommit på dig på bar gärning!
Hyöklunen stod och vände sina tankar, allt hade
kommit så plötsligt, så oanadt, att det nästan blef
borta för honom hvar han var, alldeles som när han
brukade vakna efter någon dröm. Men hastigt
ljusnade det och i vredesmod öfver detta oresonliga
tilltag, som närmast tycktes honom som öfversitteri och
öfvervåld, återfordrade han fågeln.
— Nej du, svarade kronojägaren, den tar jag och
stor i orden är du nu, men du blir väl ödmjukare,
när du skall upp och svara på tinget.
En gränslös häpnad afmålade sig i Hyöklunens
drag.
— Skall jag upp och svara på tinget? frågade han
med den början till skygghet i blicken, som endast
ljudet af detta fruktansvärda ord framkallade.
— Det skall du! svarade kronojägaren bistert. Har
jag inte kommit på dig med oloflig jakt? Du trodde
väl att du skulle kunna lura mig, men den gången
tog du miste. Du tror väl att skidspårena dina inte
syns när du går ut på olofliga ärenden.
Blodet kom Hyöklunens väderbitna ansikte att
mörkna.
— Olofliga ärenden har jag aldrig varit på, hur
kan han säga att jag går på olofliga ärenden därför
att jag har dödat en fågel. Det är inte förbjuden
tid, det vet han lika bra som jag, och efter som han
löpt i mina skidspår, så vet han, att jag aldrig satt
upp något giller på kronoparken.
— Nej, det är inte förbjuden tid, det har du rätt i,
och du har aldrig haft några giller uppe på
kronoparken. Det är tur för dig det, som har gjort nog
ändå för att få sitta inne, ty några böter lär du inte
kunna betala.
— Skall jag betala böter för den där fågeln eller
sitta på fängelse som en tjuf? Nej, då tror jag förr,
att det är du som vill narra af mig stackaren fast du
då vet, hur illa ställdt jag har det hemma. Tag hit
fågeln, hör du!
— Jaså, du vill påstå, att jag försöker stjäla den
ifrån dig. Vi få väl se, hvem de komma att sätta in
som tjuf, dig eller mig, då du kommer fram på tinget.
Nu var det bara ledsnad i Hyöklunens stämma och
det ryckte om hans mungipor som om han varit
nära gråt.
— Jag har haft det svårt i alla mina dagar, men
alltid har jag hållit mig ärlig. Men att ändå bli
kallad för tjyf... Hvad har jag gjort då efter han står
och slänger mig det i ansiktet?
— Hvad du har gjort! vill du försöka lura mig fast
du vet, att jag kommit på dig på bar gärning? Jag
vill tala om för dig, att jag vet hvart de här
skidspåren leda, och jag hade mina misstankar, men jag
ville vänta, tills jag kom på dig själf också. Och har
jag inte gjort det nu, kanske?
— Jag har väl inte försökt springa undan, och jag
skulle inte ha nekat för att gillerstockarne voro mina,
om du kommit och frågat mig om det.
— Skulle du inte, vill du inbilla mig det?
Hyöklunen såg på kronojägaren med uppspärrade
ögon och gapande mun. Där var någonting som var
honom absolut omöjligt att förstå, och samtidigt
började han känna något, som liknade en kall dragning
utefter ryggen. En aning sade honom, att det inte
stod alldeles rätt till, så bestämdt och säkert som
kronojägaren uppträdde.
(Forts. ä. sid. 411)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
