Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 29. Den 19 April 1908 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BRODER ABRAHAM LEIJONHUFVUD.
TILL PORTRÅTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Om man närmare skärskädar den svenska riksdagen,
sådan den framgick ur 1865 års representationsreform,
fäster man sig ovillkorligen i främsta rummet vid den
betydande ställning, sådana män därinom alltjämt
komma att intaga, hvilka utgått ur riddarhuset och
där tjänat sina första parlamentariska sporrar. Om
det ligger en ovanlig glans öfver den första Första
kammaren, sådan P. von Möller tecknat den i sitt
bekanta arbete, beror detta ju i främsta rummet därpå,
att den inom sig räknade män sådana som t. ex. Louis
De Geer, Henning Hamilton, Karl Göran och Julius
Oscar Mörner, och äfven i den Andra blir det ju en
medlem af det gamla riddarhuset, grefve Arvid Posse,
som spelar den ledande rollen. Denna det gamla
adelståndets förhärskande ställning inom den svenska
folkrepresentationen bibehåller sig i själfva verket ända
in på 1880-talet. I den man hvars bild i dag synes
på vår första sida, hade det då en af sina värdigaste
representanter.
Generallöjtnanten, frih. Broder Abraham
Leijonhufvud är född i Örebro den 31 Mars 1823. Hans
föräldrar voro ryttmästaren frih. Carl Edvard
Leijonhufvud och friherrinnan Sophia Aurora Leijonhufvud. I
likhet med de flesta andra af denna gamla svenska
adelsläkts medlemmar ägnade sig Broder Abraham
åt den militära banan. Efter att ha genomgått
Karlbergs krigsakademi utnämdes han 1842 till
underlöjtnant vid ingeniörkåren, där han 1848 befordrades till
löjtnant och 1855 till kapten. Inom kort förvärfvade
han sig synnerligen stort anseende för sina
fortifikatoriska insikter och sin praktiska förmåga vid
fästningsbyggande — bl. a. deltog han i de pågående
befästningsarbetena vid Karlsborg — och utnämdes
1868 till generalmajor och chef för fortifikationen,
hvilken äldre benämning året förut återskänkts åt
ingeniörkåren.
Som sådan fick Lejonhufvud dock icke länge
kvarstå. Baltzar von Platen, som 1862—68 varit
sjöminister i den De Geerska ministären, hade härunder
lyckats genomföra den fördelning af örlogsflottan i
"stora flottan" och skärgårdsartilleriet, som han
alltsedan 1840—41 års riksdag förfäktat, under betonande
af, att tyngdpunkten af vårt sjöförsvar skulle läggas
å skärgårdsartilleriet. Denna uppfattning, som bl. a.
ägde förmånen af det med afseende på den
allmänna opinionen synnerligen värksamma understödet
af Monitor-uppfinnaren John Ericssons betydelsefulla
auktoritet, kunde emellertid aldrig glädja sig åt någon
större anslutning bland den egentliga flottans män,
hvilkas talan för öfrigt fördes af ingen mer eller
min-gre än den presumtive tronföljaren, dåvarande
härtiden af Östergötland, sedermera konung Oscar II. När
Platen 1868 i syfte af ministärens konsolidering
nödgades afgå, yppade sig därför svårigheter att få någon
högre flottofficerare att öfvertaga den ledigblifna
portföljen och man måste anförtro den åt
icke-fackman-nen, topografen Carl Magnus Thulstrup. Och då denne
strax före början af 1870 års riksdag inträdde i
pensionsåldern och därföre afgick, måste man åter välja inom
ingeniörvapnet och valet föll då på Leijonhufvud.
Från dennes sjöministerstid är dock icke synnerligen
mycket att anteckna. Tvifvelsmålen om riktigheten
af det von Platenska systemet hade redan vuxit sig
starka, men man kunde ej heller ännu ena sig om
nya utvecklingslinjer. Att man skulle komma att
inslå på sådana, var emellertid klart allt sedan konung
Oscars regeringstillträde, hälst denne icke dolde sin
önskan att vara sin egen sjöförsvarsminister.
Leijonhufvud, som ur den De Geerska ministären öfvergått
i den Adlercreutzka, kvarstod dock till 1874, då han
aflöstes af C. F. von Otter.
Efterlämnade Le|jonhufvuds sjömilitära ministerbana
sålunda föga beståndande frukt, beträdde han nu på
allvar en parlamentarisk, som skulle blifva desto mera
minnesvärd. Redan vid 1856—8 års riksdag hade han
gjort sitt inträde på riddarhuset, där han slutit sig
till dettas strängt konservativa majoritet. Kanske var
det hans till följd häraf gjorda motstånd mot
representationsreformen, som åstadkom, att han icke förr
än genom 1875 års val vann inträde i den
nyorgani-serade riksdagen. Nämnda år blef han emellertid
ledamot i Andra kammaien för Stockholms stad och
kvarstod som sådan ända till det liberala
genombrottet därstädes vid 1884 års val, då den konservativa
listan som bekant led sitt första och afgörande
nederlag i hufvudstaden. Leijonhufvud hade emellertid redan
hunnit förvärfva sig det anseende för sin
kunskapsrikedom, sin saklighet i debatten samt sin käcka och
oböjliga själfständighet, att han redan samma år
återbördades till riksdagen, därigenom att Kopparbergs
läns landsting invalde honom i Första kammaren. Här
insattes han nu i statsutskottet, hvars talan han
särskildt beträffande fjärde och femte hufvudtitlarne samt
arméns och flottans pensionsfrågor gärna och ofta förde
i kammaren.
Med mycken ifver deltog han i de olika försöken
att bringa försvarsfrågan till en lösning.
Ursprungligen en vän af indelningsverket, motsatte han sig
1873 års kompromiss, i det han önskade en lösning
af försvarsfrågan först och
grundskatteafskrifnings-spörsmålets tagande under behandling sedan. På
1890-talets härordningsförslag trodde han knappast,
men betraktade dem mycket riktigt som medel att
förbereda och påskynda en verklig lösning längre fram.
Mindre framsynt var Leijonhufvud i fråga om
rösträttsfrågan. Visserligen motsåg han, yttrade han vid
1891 års riksdag, att en utsträckning af rösträtten
komme att äga rum, och motsåg den utan fruktan
t. o. m. Men hvad han ovillkorligen fordrade som
förutsättning, var ingenting mindre än att hvad man på
den tiden kallade arbetarefrågan först blefve
"någorlunda ordnad." Och i själfva värket synes han ha
varit nog optimistisk att tänka sig möjligheten af en
lösning af nutidens stora och invecklade sociala
spörsmål inom en jämförelsevis nära framtid.
Liksom Leijonhufvud var en bestämd motståndare
till det äldre landtmannapartiets kraf på
grundskatte-afskrifningar och aflyftande af roterings- och
rustningsbesvären, blef han under den stora tullstriden på
1880-talet en af ledarne för motståndet mot det nya
landtmannapartiets tullpolitik. Tullskyddets införande
fann han bero på en svallvåg ifrån Tyskland. "Hade
en sådan", yttrade han 1891, "icke kommit för några
år sedan, hade vi nu icke haft något protektionistiskt
system, och kommer en ny i annan riktning därifrån,
så följa vi den!" Han ansåg vid samma tillfälle att
inom tio år lifsmedelstullarne säkerligen skulle ha
försvunnit. Ej häller i detta fall har hans ljusa
optimism bekräftat sig.
Hans frihandelsvänliga åsikter förhindrade hans
omval af det protektionistiska landstinget, hvadan
han lämnade riksdagen 1893. Ur militärtjänsten, där
han 1881 befordrats till generallöjtnant, afgick han
två år tidigare och utnämdes samtidigt till
serafimer-riddare. Han har sedermera varit ordförande i
direktionen för arméns pensionskassa.
Med sin konservatism i rent politiska frågor har
Leijonhufvud förenat framstegsvänlighet i rent
humanitära frågor. För sin själfständiga karaktär har han
förvärfvat sig aktning af motståndare icke mindre än
af vänner.
Trots sin höga ålder — 85 år — synes den gamle
generalen ännu rask och kry på Stockholms gator
och promenader.
- 450 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
