Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 29. Den 19 April 1908 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINSKA SENATEN.
Den 1 april
beslöts i ryska
ministerrådet, att den
finska landtdagen
skulle upplösas och
nya val företagas
den 1 juli,
hvarefter landtdagen åter
sammankallas till
den 1 augusti.
Samtidigt
förklarade tsaren-storfursten, att han icke
kunde bevilja den
afskedsansökan,
som finska senaten
kort förut inlämnat.
Dessa händelser
äro af den största
vikt för Finlands
politiska lif. Icke
nog med att landet nu står inför en ny, upprifvande,
valstrid, utan alla de stora reformer, för hvilkas
lyckliga lösning man i den första enkammarlandtdagen
såg ett ljust löfte, skjutas nu undan, medan den ryska
reaktionen gnuggar händerna öfver att futtiga inre
tvistigheter i Finland gifvit densamma trumf på hand.
Krisen kom till mognad den 28 sistlidne mars då
landtdagen på förslag af socialdemokraterna antog
ett minst sagt egendomligt misstroendevotum mot
senaten-regeringen, som däri förklarades "icke ens
från början ha åtnjutit förtroende hos folkets breda
lager". Hela detta misstroendevotum var f. ö. af den
mest häpnadsväckande natur, icke minst därför att
den i sanning kloka och gentemot öfverdrifna ryska
anspråk allt annat än fega senateH anklagades för att
senatens främste man:
l. mechelin. castrén.
ha gått den ryska
reaktionens
ärenden. Detta votum
hade en sådan
o-rimlig formulering,
att man icke
förvånar sig öfver det
steg, som
tsarenstorfursten funnit
sig manad att taga,
lika litet som man
kan undgå att
känna glädje öfver
hans vägran att
mottaga den
Me-chelinska senatens
anhållan om afsked.
Nu om någonsin
kräfvas måttfulla
och erfarna män i
storfurstendömets
regering; småaktigheten och det ömkliga inre splitet,
som ställt sig hindrande i vägen för ett planmässigt,
resultatrikt arbete under landtdagssessionen, ha
kommit den ryska reaktionen att på allvar spetsa öronen,
och man kan vara öfvertygad om att den nu mer än
någonsin är färdig till angrepp.
De finska socialdemokraterna ha med understöd af
gammalfennomanerna gjort sitt land en den största
otjänst, som blir ännu större, om tsaren-storfursten
verkligen — såsom ryktet förmäler — trots allt har
vissa, dagligen på det lifligaste inspirerade
funderingar på att låta Leo Mechelin, ensam bland senatens
medlemmar, falla på en tidpunkt, då hans starka
men försiktiga hand kanske mer än någonsin
behöfves.
SLÄKTEN.
för hvar 8 dag af LUDVIG NORDSTRÖM.
Jag ämnar med tiden bli bonde i Ångermanland.
När jag är så nerstämd, att jag måste vara
fullkomligt ensam och inte vill höra människoröster eller se
människoansikten, då ser mitt inre öga detta land stå
upp ur hafvet som en oerhörd, till hälften sjunken
fornborg med torn och spiror, och Vår Herres
mildaste kyrkklocka ringer öfver borgen — ty så har
det nu engång alltid förefallit mig.
Det finns trakter här, som synas aldrig varit
eröfrade af människor. Dit borde man ro i en kanot,
som bränts ur en jättestam, och där skulle man bo i
en grotta, vara klädd i skinn, låta hår och skägg
växa ut, samt lefva af fiskarna i sjöar och haf och
springande och flygande djur i skogen.
För rästen kunde man sitta i grottans öppning och
se på molnen eller soluppgången eller stjärnorna eller
slagrägnet.
Och någon gång dog man. Då kom en bonde dit
från bygden, och då sa han:
Toket är dödt nu!
Och så var det slut med ens på alltsammans.
Hur många gånger harg ja inte tänkt så, när jag
legat i dyningarna ute på hafvet härutanför och inte
haft annat göra än att tänka, som ju är lättingars
göra.
Det är längesen jag tänkte det för allra första
gången. Då var jag ett barn och satt till rors i
augusti-rägnet och styrde hemåt öfver det oroliga vattnet.
Redan middan förut hade rägndropparna börjat flyga
genom luften, och vi hade tagit i land vid ett ensligt
skär, som var brunt som en snusdosa med ett par
ärgiga gångjärn. Det skulle finnas hare på skäret,
men det fanns inte. Och så började det rägna. Och
det var mörkt i viken.
Vi vandrade då — tre man uppför en grusstrand
och uppför en brant sandnipa, och däruppe stod
skogen och böjde sig som vass för vinden, och mellan
stammarne syntes en inhägnad lägda med lite ruttet
hö på ett par hässjeled och ett fångs och en stuga
med röd skorsten.
I stugan bodde en alldeles ensam gammal gumma.
Hon var liten som fångset i sin stil och lika grå; grå
som en sork, hörande hemma i denna ödsliga skog.
Bortom skogen stod ett högt bärg och såg förfärligt
ut i rägnet, som en gammal slokhatt, och man kunde
förstå hvilket ansikte, som doldes under en sådan
hatt. Och dess mindre föreföll gumman, och ens
hjärta sprang i bröstet som en hund med svansen
mellan bena.
Så feg blef man med ens i denna ödsliga skog och
invid de två grå kojorna. Och en skälla skrek inne
i fångset, och inne i skogen tjöt rägnfågeln, medan
hafvet marscherade som en hel här nedanför oss och
vinden slog på bastrumma. Alltsammans på engång.
Vi smögo oss ner genom skogen med hvar vår
hötapp och en hämtare mjölk, i hvilken det rägnade ner
alla möjliga djur och blad, innan vi kommo till fartyget.
Det var en högtidlig resa. Högtidlig som en
fat-tigbegrafning. Och när vi stego upp på däck, kunde
vi se kanten af jättens slokhatt öfver skogen.
- 459 —
Hfttr porträtt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
