Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 38. Den 21 Juni 1908 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALBERT ALEXANDER LILIENBERG.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Den till tjänsteåldern äldste och till lefnadsåren
näst äldste af Sveriges landtdomare, häradshöfdingen
i Medelsta härads domsaga Albert Lilienberg fyllde
fredagen den 12 dennes sitt tredje kvartsekel.
Albert Alexander Lilienberg är född i Kristianstad
den 12 juni 1833, en son till häradshöfdingen Nils
Lilienberg och hans maka, Ingeborg Augusta
Ljungberg. Stud. blef han i Lund redan vid föga mer än 15 x/2
års ålder och redan vid 18 V2 år var han, som valde
faderns bana, färdig med sin hofrättsexamen (1851).
Han hade sålunda mer än sex år kvar, innan han
uppnått "tingsmyndighet", d. v. s. de 25 år, som
erfordras för kompetens att erhålla domareförordnande.
Mellantiden användes af Lilienberg till
notarietjänstgöring dels i justitierevisionen, dels i Svea hofrätt,
dels vid Stockholms rådhusrätt. Sin vice
häradshöf-dingutnämning erhöll han emellertid redan 1859 af
Svea hofrätt, i hvilken han följande år blef
adjungerad ledamot och 1864, trettioettårig, assessor.
Följande år erhöll han revisionssekreterareförordnande
och utnämndes 1870 till ordinarie revisionssekreterare,
på hvilken plats han kvarstod, tills han 1874 mottog
det häradshöfdingeämbete i Medelsta härads domsaga i
Blekinge, som han nu innehaft i 34 år och ännu innehar.
Som domare har Lilienberg i ovanlig grad förstått
förvärfva sig häradsbefolkningens aktning och
tillgifvenhet icke blott genom sin duglighet och
rättrådighet, utan ock tillfölje sin frigjordhet från allt
byråkratiskt väsen och det sätt, hvarpå han i all sin
äm-betsgärning gjort till sanning domarereglernas bekanta
sats, att "domareämbetet är för menige mans bästa
insatt*. Det är klart, att biträdestjänstgöring hos en
sådan man måste vara en god domareskola, och många
äro de unga jurister, som här fått den första
utbildningen i sin lagkunskaps praktiska tillämpning och
på äldre dagar i outplånligt minne tacksamt bevara
det föredöme af upphöjd domarepersonlighet, som här
erbjöds dem.
Det var tydligt, att en man i Lilienbergs
ämbets-ställning, när han, som i detta fall, tillika var i
besittning af ett lifligt allmänintresse, icke länge skulle
blifva oanvänd i det offentliga lifvet. Redan i
Stockholm hade han 1870 valts till stadsfullmäktig. I Ronneby,
som blef hans nya och slutliga boningsort, erhöll han
samma förtroendeuppdrag och blef snart
kommunalrepresentationens ordförande. På denna post var han
outtröttligt verksam för den natursköna
brunnsortstadens utveckling och har särskildt inlagt stora
förtjänster om ordnandet af dess kommunikationsfrågor.
Han insattes ock i Blekinge läns landsting, hvars
ordförande han var i icke mindre än 17 år 1885—1902.
Sålunda förvärfvadt förtroende gjorde ock, att
Lilienberg invaldes i riksdagen, då Blekin^estädernas
representantplats i Andra kammaren 1885 blef ledig
genom afsägelse. Hans bana här blef kort, men
lysande. Redan vid sin andra riksdag insattes han i
lagutskottet, till hvars v. ordf. han genast valdes och
hvartill han omvaldes, så länge han kvarstannade i
kammaren. I lagutskottet fördes vid denna tid ordet
af den myndige landshöfding Axel Bergström,
hvilken utan känslosamhet konsekvent nedklubbade hvarje
reformförslag, som framfördes genom enskildt initiativ.
T. o. m. meningsmotståndare erkände, att Lilienberg
här kom att utöfva ett gynnsamt inflytande, i det
han med sin praktiska och från hvarje spår af juristeri
fria uppfattning kom att bilda en välbehöflig
motvikt mot Bergströms konservatism och formalism.
Långt ifrån at* vara radikal, visade sig Lilienberg
•dock till sin allmänna uppfattning genomträngd af
•den äldre liberalismens idéer, sådana de omfattades
af t. ex. en J. G. Richert, och skänkte sitt understöd
åt sådana reformer, som syntes honom ägnade att
Jirlmja upplysning och ett lugnt och sansadt framåtskri-
dande. Särskildt inflytande kom han att utöfva, sedan
tack vare det beryktade domstolsutslaget 1888 Andra
kammaren plötsligt fått en starkt framträdande
lutning åt de reaktionära tendenser, som vid denna tid
voro utmärkande för majoriteten inom den Första.
Det är under den nu följande treårsperioden
hufvudsakligen hans förtjänst, att den inskränkning
i yttrande och församlingsfriheten, som på den tiden
gick under benämningen "munkorgslagen• icke vann
riksdagens bifall. Icke utan skäl har man betecknat
den k. propositionen om denna munkorgslag, som på
grund af sin sväfvande formulering utlämnade såväl
församlings- som yttrandefriheten åt
polismyndigheternas godtycke, såsom ett af de farligaste attentat
mot det fria ordet, som någonsin förekommit i vårt
land. Att det afvärjdes, länder till Lilienbergs
ovanskliga ära. För öfrigt var han förespråkare för sådana
reformer som utsträckt rösträtt, valfritt civiläktenskap,
sänkande af valbarhetsstrecket till Första kammaren,
verksammare folkskoleinspektion, statsåtgärder mot
yrkesfara o. s. v.
Efter 1890 års val till Andra kammaren, hvarigenom
denna erhållit en liberalare färg, kom också Lilienberg
att intaga en framskjuten plats som en af dess
ledande män. Han hade säte i den af de
frihandels-vänliga stadsrepresentanterna utan afseende på
politiska åsikter i öfrigt bildade "centerns" förtroenderåd
och blef, sedan d:r Herslow 1892 intagit
talmansstolen, denna grupps företrädare i debatten.
Vid 1892 och 1893 års riksdagar hade han plats i
talmanskonferensen. 1892 valdes han ock till
justitieombudsmannens "efterträdare" d. v. s. suppleant, men
afböjde att mottaga ämbetet, då det på hösten
samma år blef ledigt. Man såg vid denna tid på
många håll i Lilienberg framtidsmannen, den, som i
samlande riktning skulle utföra Sixten von Friesens
senare gärning. Då kom på sommaren 1893 det
öfverraskande meddelandet, att han undanbedt sig ett
förnyande af riksdagsmandatet.
Orsakerna härtill voro väl flera. Ledareställningen
i ett parti af sådana ytterligheter som den dåvarande
centern var säkerligen icke den behagligaste. Hemma
kallade honom betydelsefulla kommunala värf;
hänsynen till domsagans vård betydde för en domare med
Lilienbergs samvetsgrannhet mycket. Hvartill kom
den tilltagande åldern.
Denna har emellertid icke hindrat Lilienberg från
fortsatt oförtröttadt arbete i det allmänna stjänst.
Politiken förlorade honom, men hembygden och
ämbetet vann honom så mycket säkrare. Ännu i våras
fick man se den vördnadsvärde gamle själf skipa rätt
å domaresätet, och tillgifvenhet och tacksamhet för
hvad han uträttat följa honom i hans lefnads afton.
VÅR FÖRSTA AUSTRALIEÅNGARE.
Ute vid Saltsjökvarn ligger f. n.
ett af vår handelsflottas mest
imponerande fartyg: Svenska
Syd-afrikaliniens ångare Baltic, som
på 71 dygn tillryggalagt vägen
från Port Pirie i Australien där
hvetelast intagits.
Kliché: Bengt Silfoertpam,
- 594 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
