Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 40. Den 5 Juli 1908 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARTIN JOHANSSON. †
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Fredagen den 26 juni kl. Vi 10 e. m.
hädankalla-’des den näst äldste af vårt lands stiftschefer,
biskopen öfver Hernösands stift, teol. och fil. doktorn
Martin Johansson. Med honom bortgick en af vår
kyrkas äfven i andligt hänseende mest betydande
personligheter.
Martin Johansson var född den 9 sept. 1837 i
Vill-stads församling af Jönköpings län. Han utgick ur
ett ringa hem. Fadern, Emanuel Johansson, var
skollärare och att dennes ekonomiska ställning icke var
lysande, förstår man vid en enkel erinran, att han
tillhörde det fattiga Småland och att den första
folkskolestadgan icke utfärdades förrän 1842. Äfven
modern - Brita Månsdotter — hörde skolan till. Hon
beskrifves såsom en ovanlig kvinna, som af den lilla
torpstuga, där lärarefamiljen hade sin bostad, skapade
en härd för upplysning och sann religiositet under
mer än ett halft sekel och i trakten efterlämnade ett
högt aktadt minne. Hennes förtjänst var det, att sonen
redan i tidiga barndomen greps af den mäktiga
folkligt religiösa strömning, som uppbäres af namnen
Sellergren, Wieselgren och Fjellstedt; hennes förtjänst
är också, att han bragtes in på studievägen. Det
säges äfven, att den förståndsskärpa och den energi,
som hos professorn och stiftschefen voro framträdande
egenskaper, utgjorde ett mödernearf.
Martin Johansson kom emellertid icke att gå raka
studievägen. För utkomstens skull var det från
början meningen, att han skulle ägna sig åt det mera
praktiska lifvet, hvarför han i sitt trettonde år sattes
till biträde på ett kronofogdekontor, där han stannade
i hela fyra år. Först adertonårig kom han till
läroverket i Jönköping och blef efter tre års skolgång
därstädes 1858 student i Uppsala.
Johanssons religiösa intressen togo sig här ett tidigt
uttryck i hans öfversättningar redan följande år af
den franske protestantiske teologen A. Monods
skrifter ’Penningevännen" och "Guds plan". Men för
öfrigt ägnade han sig vid denna tid närmast åt
filologiska, särskildt klassiska och österländska studier, och
det var på latinets område han sökte ämnet för sin
gradualafhandling en öfversättning på svensk vers
af några af den romerske skalden Propertii elegier —
då det 1862 efter aflagd 111. kand.-examen gällde att
förvärfva den akademiska lagern. Med sin ensidiga
förståndsutveckling kände han sig till en början starkt
dragen åt den boströmska filosofien, hvars "rationalism" och
klara begreppsbestämning med nödvändighet måste
göra intryck på honom. Men starkare voro intrycken
från hemmet och modern och snart ser man honom
i Uppsala sluta sig till den krets af studenter, som
hade djupa religiösa intressen såsom P. P.
Waldenström, Isak Strandh, P. O. Landén, Otto Borell,
Wid-man, J. A. I. Sundelin, Fred Sandberg m. fi. och som
hade sin naturliga medelpunkt i
fromhetspersonlighe-ter sådana som en A. F. Beckman, en Lars
Rosengren, en Fjellstedt, en N. J. Linnarsson m. fi. Så
valde Johansson den teologiska studiebanan som den
slutliga, aflade vid julen 1865 teologie
kandidatexamen, blef följande år docent i Nya testamentets
exe-getik och utnämndes efter en studieresa till utlandet
1866-67 år 1870 till adjunkt i pastoralteologi. Som
innehafvare af denna lärareplats utgaf han 1869—77
"De nya evangeliiperikoperna", innehållande utkast
till predikningar öfver de nya högmässotexterna,
utkast, som i många af vårt lands församlingar kommit
att blifva bestämmande för förkunnelsen. Dessutom
påbörjade han redan 1868 tillsammans med den unge
kyrkohistorikern Th. Norlin och dåvarande
akademiadjunkten i Uppsala, sedermera domprosten i Skara
N. J. Linnarsson utgifvandet af "Teologisk Tidskrift",
som — längsta tiden under ledning af Johansson
ensam — i öfver två årtionden (till 1890) kom att
utgöra den enda vetenskapliga facktidskriften på sitt
område i vårt land. Ur de talrika uppsatserna i denna
tidskrift framgår Johanssons teologiska och
kyrkopolitiska ståndpunkt. Den förra är den vid Uppsala
universitet redan förut i allmänhet förhärskande
bibelteologiska, ortodox i nära anslutning till en ofta
kanske väl juridisk utläggning af bibelordet, den senare,
i skarp motsals mot vid denna tid från Lund häfdade
åskådningar, utprägladt Mågkyrklig" med kraftigt
betonande af lekmannaverksamhetens berättigande och
betydelsefulla uppgifter i det kyrkliga lifvet.
Vid 40 års ålder (1877) blef Johansson ordinarie
professor. Man höll vid denna tid icke så noga på
ämnesspecialiseringen och vi böra därför ej blifva
öfverraskade, när vi nu se den förutvarande exegeten
och pastoralteologen öfvertaga den dogmatiska och
moralteologiska lärostolen. Med stor samvetsgrannhet
fullgjorde Johansson härmed förenade plikter, om det
än icke kan förnekas, att naturen förvägrat honom den
akademiska lärarekallelsens högsta gåfvor: den
skapande originaliteten och den medryckande hänförelsen.
Kanhända faller t. o. m. Johanssons största insats
under detta tidsskede utanför ämbetsgärningen: sedan
1879 ledamot af bibelkommissionen jämte ärkebiskop
Sundberg och domprosten Torén är det han, som
förnämligast har förtjänsten af, att den nu vid
undervisningen allmänt använda 1883 års öfversättning af Nya
testamentet kom till stånd. För en slutlig kyrkobibel
håller den visserligen icke måttet hvarken i textkritiskt
eller språkligt hänseende. Men dess bokstafsgranna
anslutning till den häfdvunna grundtexten utgjorde
under föreliggande situation en mycket stor fördel:
äfven hos de separatistiska elementen i församlingarne
var den i stånd att vinna erkännande.
Redan 1884 hade Johansson varit uppförd på tredje
förslagsrummet till biskopsämbetet i Västerås. Fyra år
senare vann han första förslagsrummet till den efter Lars
Landgren lediga nordligaste biskopsstolen, till hvars
innehafvare han ock utnämdes. Här fick hans
outtröttliga energi ett utrymme, som räckte till och
därutöfver. Öfver i det närmaste hälften af Sveriges rike
sträckte sig hans öfverherdeskap. Härtill kom, att
järnvägarne voro få och vägarne ofta obanade, allt
under det en liflig industriell utveckling och en stark
befolkningstillväxt kräfde ett städse uppmärksamt
öfvervakande och ett alltid påpassligt initiativ från
stiftschefens sida. Allmänt gifves åt biskop Johansson
vitsord om det aldrig sinande nit, hvarmed han
arbetade för skolans uppryckande, ett nit, som kommit
hundratals skolor att spira upp på de norrbottniska vidderna.
På det rent kyrkliga området kom hans lågkyrkliga
ståndpunkt honom till pass: under hans biskopstid
miste striden mellan kyrkans väktare och de
frireligiöses ledare sin bitterhet i det mellan så många
olika religiösa riktningar splittrade Norrland. För
öfrigt bör det ju allra minst glömmas, att utan
Johanssons sega viljekraft och oförtröttade arbete för
saken det trettonde biskopsstiftet i höga Norden
näppeligen blifvit verklighet. Som biskoplig vältalare
stod han väl däremot först i andra planet, om ens
det. Det fanns nog, ja öfvernog af logisk skärpa,
men det saknades den värme och det innerliga
ge-müt, som kommer hjärtan att smälta och själar att
öppna sig. Som personlighet företedde väl ock
Johansson något af motsvarande brister.
Föistånds-mässigheten urartade lätt till kall hänsynslöshet
och viljan af stål för lätt till konflikter. Det var nog
icke allenast kyrkopolitiska motsatser, som gjorde,
att "bröderna" i hembygds- och ärkestiftet funnos
ovilliga att återbörda honom. Han hade dock väl
förtjänt ett lugnare biskopssäte på sin ålders dagar.
Gift 1870 med friherrinnan Vendela Rappe från
Strömsrum i Småland, var biskop Johansson sedan
1899 änkling. Han sörjes närmast af en son, lektor
i teologi vid läroverket i Gäfle, och fem döttrar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
