Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 42. Den 19 Juli 1908 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
PAUL PETER WALDENSTRÖM.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Det finns väl näppeligen någon, som tviflar, att
svenska kyrkans primas nästa måndag skulle haft att
fira sin sjuttioårsdag, om P. P. Waldenström förblifvit
dess bekännelse trogen. Han var emellertid icke
detta och har därför gått miste om biskopskräklan,
men därmed är icke sagt, att hans religiösa inflytande
kommit att bli mindre. Faktiskt står han i nuvarande
stund som den ovigde öfverherden för större till honom
i andan litande skaror både på denna och andra sidan
Atlanten än trots någon svensk stiftschef.
Paul Peter Waldenström är född den 20 juli 1838
i Luleå, där fadern, Erik Magnus Waldenström, var
provinsialläkare. Vid 19 års ålder blef han student
i Uppsala och fördjupade sig nu i det bibelstudium,
från hvilket hans "omvändelse" plägar dateras. 1862
aflade han filosofie kandidat-examen, sökte och erhöll
på hösten samma år en adjunktsbefattning vid Växiö
allmänna läroverk samt promoverades följande år till
filosofie doktor. 1864 aflades prästerlig examen,
hvarefter på hösten befordran vanns till lektoratet i teologi,
grekiska och hebreiska vid Umeå läroverk. Härifrån
erhöll han 1874 transport till motsvarande befattning
i Gäfle, på hvilken plats han sedan kvarstod ända
tills afskedstagandet 1905.
Som bekant faller emellertid Waldenströms betydelse
icke inom hans skolgärning, utan på hans verksamhet i
församlingen. Redan vid universitetet hade han slutit sig
till den i sista hand vid anglosaxiskt-reformerta
åskådningssätt anknytande s. k. pietistiska fromhetsriktning,
som vid denna tid intog en så betydande plats i den
svenska församlingens lif. Han blef personlig vän och
lärjunge till dess främste företrädare, utgifvaren af den
normgifvande uppbyggelsetidskriften "Pietisten", C. O.
Rosenius, och erhöll vid dennes död uppdraget att blifva
hans efterträdare som redaktör. Som sådan mottogs
han med stora förhoppningar och hjärtligt förtroende.
"Pietisten" behöll sina prenumeranter och dessa gladde
sig öfver att under den första tiden igenkänna i
tidskriften samma anda och samma folkliga skrifsätt som
under Rosenii tid. Därigenom att dess nye redaktör
i mycket större utsträckning än denne genom resor
och predikoföredrag rundt omkring i landet gjorde sig
känd och genom sin mindre vanliga folkliga
vältalighet beundrad, vann "Pietisten" till och med ännu
större terräng, än den förut haft.
Detta allt fick sin särskilda betydelse, när
Waldenström under åren 1870-72 kommit till en från
kyrkan afvikande uppfattning i rättfärdiggörelseläran:
han var från början i besittning af ett organ till
spridning af sin åsikt, hvilket i de vidsträcktaste kretsar
öfvade inverkan med en häfdvunnen auktoritets hela
styrka. För de nyevangeliske stod "Pietisten" i
anseende bredvid, ja t. o. m. nästan framför Luthers
skrifter, och sedan Waldenström 1872 i en i
densamma offentliggjord predikan (på 20 sönd. eft. Tref.)
utvecklat sin nya lära, vann den därför en
öfverraskande snabb utbredning. Att närmare redogöra för
denna läras innebörd är här icke rätta platsen. I
korthet torde den kunna sammanfattas så, att enligt
Waldenström Gud väl hatar synden men icke syndaren,
hvarför försoningens ändamål är människans försoning
med Gud, icke Guds försoning med människan. Detta
dogma utvecklade Waldenström ytterligare 1873 i en
skrift med titeln "Om försoningens betydelse",
hvarjämte han 1874 i en latinsk afhandling sökte häfda, att
den kyrkliga rättfärdiggörelseläran saknade stöd i
augsburgiska bekännelsen.
Till denna afvikande punkt i läran sällade sig snart
äfven meningsskiljaktligheter i afseende på
sakramentförvaltningen. Hans anhängare funno sig inom kort
icke kunna begå nattvarden tillsammans med
personer, hvilka af dem ansågos som "icke troende", eller
mottaga den af andra präster än sådana, som af dem
betraktades som "troende". Då Waldenström själf
vid ett tillfälle i Uppsala blifvit förvägrad att använda
kyrkan för en dylik nattvardsutdelning och på den
grund företog densamma i en enskild lokal, blef
han i egenskap af prästman varnad af domkapitlet.
Nu ansåg han, att då kyrkan hindrade "troende"
präster att betjäna de samvetsömma personer, som
ej ville begå nattvarden annat än tillsammans med
"troende", det blefve nödvändigt för dessa att
själfva utse personer att förvalta sakramenten. Så
bildades församlingar och nattvardsföreningar på
waldenströmsk grund, den ena efter den andra, och den
utskiljning från evangeliska fosterlandsstiftelsen, som
kom den nya riktningen till del, syntes icke utöfva
något hämmande inflytande på dess utbredning.
Fastmera syntes det nybildade "Svenska missionsförbund
det", hvari den 1878 organiserade sig, skola utveckla sig
till en verklig waldenströmsk kyrka. Ledaren
äflades i det längsta under hvarjehanda advokatoriska
förevändningar att kvarstå i statskyrkan, men fann sig
slutligen (1882) föranlåten nedlägga prästämbetet.
Lektoratet i teologi behöll han som ofvan nämdt, ehuru
han de senare åren icke torde ha bestridt någon
undervisning i kristendom.
Svenska missionsförbundets nuvarande omfattning
låter sig ej bestämma, då dess medlemmar i
allmänhet icke i yttre hänseende skilt sig från statskyrkan.
Dess medlemsantal är emellertid synnerligen stort,
om ock på sista tiden någon afmattning i rörelsen
varit att förmärka. Mäktigt har den uppburits af
Waldenströms outtröttliga predikan, kring hvilken han
förstått samla ofantliga åhöraremassor både på denna
och andra sidan hafvet. Sedan 1889 har han
nämligen upprepade gånger företagit rundresor i
Nordamerika, därvid helt säkert utträttande en icke ringa
fosterländsk gärning genom de förbindelser mellan
utvandrarne därute och hemlandet, som han
återknutit. I Amerika kallades han ock 1889 till teologie
doktor vid flera universitet. — Sedan 1905 står han
äfven officiellt som ledare af Svenska
missionsförbundets värksamhet.
Vi ha här hufvudsakligen uppehållit oss vid
Waldenström som den religiöst verksamme mannen. Det är
ock i den egenskapen han af eftervärlden
företrädesvis skall minnas. Samtiden har kanske haft mera syn
för politikern. I hvarje fall har denne de båda sista
årtiondena gjort mest buller af sig och tillika varit
synnerligen omtvistad. Endast på ett område —
nykterhetslagstiftningens — har emellertid Waldenström
under de 21 år (1885—1905), han representerat Gäfle
stad i Andra Kammaren, intagit någon egentligt
ledande ställning. I partihänseende har han i öfrigt
varit vilde, riktande sin uddiga, stundom raljerande,
alltid slagfärdiga politiska vältalighet mot den ena
partiriktningen eller den andra efter omständigheterna
och utan att alltid vara så noga med konsekvensen
mellan hvad som yttrats den ena gången och den
andra. Detta har gifvit honom en karaktär af
nyckfullhet och opålitlighet, som gjort, att han, ehuru
otvifvelaktigt kammarens förnämste debattör, icke kan sägas
ha intagit en i politiskt hänseende verkligt
framskjuten plats. Beträffande hans hållning i enskilda
frågor må nämnas, att han under den stora tullstriden
var en utpräglad frihandelsvän, att han såväl 1892
som 1901 visade sig som varm försvarsvän samt att han
under de senaste åren visat en omisskänlig dragning
åt höger.
Utrustad med en synnerligen stark fysik är
Waldenström mänskligt att döma i stånd att trots de 70 åren
ännu länge uppbära sin mäktiga ställning som vårt
lands förnämste frikyrkoledare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
