Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 43. Den 26 Juli 1908 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
slagna mausoléerna öfver Taschi Lamas grafvar i
Taschi-lunpo.
Tre dagar tog det oss att gå de fyra milen kring
berget — själf red jag mest, men mina fyra ladakis,
som äro lamaister, gingo till fots och fullgjorde till
punkt och pricka alla en ortodox pilgrims plikter. En
gång gingo vi förbi två unga lamas ifrån Kam. De
gingo ej som vanliga pilgrimer, de mätte vägen kring
berget med sin egen kroppslängd, i det att de föllo
ned raklånga på marken, förenade händerna öfver
hufvudet, läste en bön, gjorde ett märke i stigen, reste
sig åter, förenande händerna öfver hjässan, mumlande
en bön, togo ett par steg framåt till märket för att
åter falla framstupa och upprepa samma ceremoni
undan för undan hela berget rundt. Denna
proster-nerande vandring kräfver tjugu dagar, de hade ännu
icke kommit halfvägs och tänkte fullborda hvarfvet
två gånger. En sådan vandring är lika mycket värd
som tretton vanliga fotvandringar. Jag frågade dem
hvad de vunne därpå och de sade att de efter döden
skulle få sitta i Kang-Rimotjes gudars lag och näThet
för alltid. Från Kam hade de varit på väg ett helt
år och deras hem var beläget flera månaders väg öster
om Lhasa. Den ene skulle återvända dit efter
fullgjord pilgrimsplikt. Den andre, han var knappt tjugu
år gammal, skulle för återstoden af sitt jordiska lif
gå in i grottemörkret vid en gunpa på öfra Tsanpos
strand.
Få handlingar af religiös själfspäkning uppgå
nämligen emot detta lif i mörkret, denna absoluta
afskild-het från världen, lifvet, medmänniskorna och solens
ljus. I Linga-gunpa erhöll jag mycket underbara
upplysningar om detta sällsamma bruk. I därvarande
grottboning, en liten stenkoja vid foten af en
klippvägg, var nu sedan tre år tillbaka en lama inmurad.
Ingen kände honom, ingen visste hvarifrån han kom
eller hvad han hette, och äfven otn man visste det,
fick man icke nämna hans namn inför dödliga
människor. Men de berättade mig att den dag då han gick
in i mörkret följdes han i tyst högtidlig procession
af alla klostrets röda munkar upp till grottan, och
sedan de i de heliga böckerna föreskrifna
ceremonierna försiggått, murades hålans trånga öppning igen.
Vi stodo där utanför. "Hör han oss tala?" frågade
jag Lingas öfverlama. "Ack nej, han hvarken hör eller
ser, han är dag och natt försänkt i djupt begrundande".
"Hur vet Ni att han lefver?" "Jo, den mat (tsamba)
som en gång om dagen genom en underjordisk ränna
skjutes in till honom, är på morgonen förtärd, men
droge vi en dag ut skålen orörd, skulle vi förstå att
han dött. En källa går i dagen i hålans inre — så
får han vatten."
Hur underligt! I dagar och veckor kunde jag ur
min fantasi icke förjaga bilden af denna lama. Aldrig
höra en människoröst, aldrig se en glimt af solen,
aldrig kunna skilja mellan dag och natt, och känna
vinterns annalkande blott på den tilltagande kölden i
grottan. — Jag tänkte mig den dag då han murades
in. Han satt där ensam och såg dem fylla
grottöppningen med stenblock; allt mindre blef ljusgluggen;
slutligen återstod blott ett helt litet hål upptill. Genom
detta tog han sitt sista farväl af solen, och då det
tilltäpptes omgafs han af ogenomträngligt kolmörker.
Och sedan dess hade nu tre år förgått. I ett annat
tempel, liksom Linga förut absolut okändt af
européerna, hade en lama lefvat på detta sätt inmurad i 69
år. Och jag hörde många andra dylika berättelser,
fulla af tjusande mystik. Deras tankegång är den:
•hvad betyder ett kort jordelif i mörker mot evigheters
evighet i strålande ljus!" Vistelsen i mörkret är en
förberedelse därtill. Afskuren från den yttre världen
och dess frestelser, icke ens störd af ljuset och de
föremål som belysas däraf, ensam genom nätter och
år, söker den grubblande laman efter svaret på lifvets
gåta — och på dödens. Då han inträder i mörkret
vet han, att han icke får lämna grottan förr än hans
döda hoptorkade kropp bäres ut af andra munkar —
kanske en ny generation, då de som i tigande tåg
följde honom till grottan längesedan dött bort. — Och
under alla de år, om också en hel mansålder, som han
tillbringar i grottan, får ingen annan än döden komma
på besök. För den yttre världen är han död i och
med detsamma han muras in. För sina fränder och
vänner existerar han icke längre. Och ändå lefver
han därinne — i 69 år, men han tillhör icke längre
jorden. Han längtar efter sin befrielse, men hur ofta
får han inte vänta i årtionde efter årtionde! Ändtligen
kommer döden och täcker honom handen och leder
honom vänligt ut ur mörkret och "in i bruset af en
psalm från evinnerliga orgelekars värld."
Liksom alla lamas, från Taschi-Lama och hela
rangskalan ned, måste han dö i sittande ställning. Men
då han är ensam och sannolikt blir sanslös före
dödsögonblicket, införes i grottan, på samma gång som
han själf, en träställning, i hvilken han kryper in då
han känner döden nalkas. Den hindrar honom från
att falla framstupa eller åt sidan, och han dör i samma
heliga ställning, i hvilken vi återfinna Budda på alla
de tusen sinom tusen bilder af honom som möta vår
blick under vandringen genom Tibets klostertempel.
Hur skulle jag, som kommit hit för att studera
landets geografi, kunna ha vare sig tid eller förmåga
att söka intränga i lamaismens mysterium och försöka
att hitta i denna religionsläras ytterst trassliga
irrgångar? Säkert har jag icke heller i ringrste mån
kunnat bidraga därtill och öfverlämnar
religionsvetenskapen utan afund åt de lärde. Men jag har i alla
fall besökt och beskrifvit 31 tempel i Tibet, beskrifvit
deras olika tempelsalar och helgedomar och de för
nämsta gudabilderna, och hvad som är absolut nytt
är hundratals skizzer af interiörer och exteriörer från
dessa tempel. Och jag har samlat material till en
mycket noggrann skildring af lamas dagliga lif, deras
studier, deras klasser och den prästerliga rangskalan,
deras dagligen återkommande tempeltjänst och deras
fester, öfverallt har jag blifvit vänligt och gästfritt
emottagen, icke ens i ett nunnekloster visades ringaste
motvilja mot mitt besök. Hela detta klosterlif i Tibet
har tilltalat och tjusat mig mer än jag kan säga
Allt är så ytterst pittoreskt, så ovanligt och färgrikt.
Hvarför kommer icke en målare hit i stället för att
sitta hemma och måla kor och gödselhögar?
Mest tjusande af allt är kyrkomusiken i Tibet. Ur
friska unga strupar och dämpade af tunga svarta
draperier vid sidan af ett öppet galleri klinga dessa
underbara hymner, fulla af frid, försonlighet och längtan.
Dånande som åskan ljuda dessemellan basunerna,
under det att cymbalerna klinga i rytmisk klang —
så komma flöjterna med sina gälla melodier och du
dundrande trummorna, som eka i de höga tempelsa
lama. Men sången är ändå det vackraste, den för
en bort från jordens sorger —.
Intressantast var kanske allt hvad jag såg i Taschi
Lunpo, de stora festerna, doktorsdisputationer i Taschi
Lamas närvaro, processioner af hundratals nunnor,
som barhufvade och kortklippta liksom männen
tågade upp till det heliga Labrang för att mottaga
Taschi Lamas välsignelse, vidare djäfvulsdanser och
alla de danser som utföras för att förjaga de onda
makterna, de dagliga lektionerna, då Kandjuts digra
skrifter läsas i sjungande ton af massor af lamas i
gula mantlar, sittande på divaner mellan röda
kolonner och nedhängande brokiga tempelflaggor, under
det att de förgyllda gudarna, svagt belysta af
oljelampor, småleende blicka ned öfver dem.
Forts, och afslutning af d:r Hedins text följer i nästa mr.
— 680 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
