Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 43. Den 26 Juli 1908 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Sverige har i dessa dagar för första gången glädjen
att som sin officielle gäst hälsa en den franska
republikens president. Om vi än icke kunna glädja oss åt
att hans utomlandsfärd gäller endast oss, kunna vi
dock med tillfredsställelse konstatera att den gäller
äfven oss, och däri se att de franska vänskaps- och
alliansfördragen ej äro riktade mot forna
bundsförvanter. Vi kunna konstatera att, under det att den
franske statschefens Rysslands-färd på många håll ute
i landet väcker ond blond, hans Sveriges-resa öfverallt
mottages med stora sympatier. Vi kunna så mycket
mera glädja oss åt president Fallières besök i vår
hufvudstad, som ett statschefsmöte numera ej blott är
en artighet mellan två regeringar, utan äfven är ett
tillfälle för två folk att praktiskt sätta sig i beröring
med hvarandra. Vi kunna hoppas och önska att det
franska Stockholmsbesöket kommer att sätta nytt lif i
de just nu något svalnade kulturella relationerna mellan
två folk som med hvarandra ha mycken andlig
släktskap; kommersiella förbindelser kunna inledas i det
ögonblick, då den franska prässen mera än vanligt och
i älskvärda ordalag kommer att skildra de materiella
och andliga rikedomar vårt land bjuder.
Men, må vi icke för abstrakta kannstöperier glömma
att i presidenten Fallières person hälsa inkarnationen
af hvad den franska politiken, det franska lynnet har
som bäst och gedignast, att vi möta en statsman på
hvars vapensköld icke ens hans motståndare funnit
fläck, en man som, innan han blef republikens herre,
varit en af hennes trofastaste tjänare, som få värdig
att intaga den plats som blifvit hans.
Det hufvudintryck, som kvarstår efter en blick på
monsieur Fallières’ politiska bana, är bilden af en man,
som tagit upp alla tunga arf, som mottagit alla
otacksamma värf för att i tunga tider värna om Republiken
och yttre såväl som inre fred.
Son till en fredsdomstolsnotarie i den lilla staden
Mézin i departementet Lot-et-Garonne gick äfven
Cle-ment Armand Fallières den juridiska banan. Men
här slutade öfverensstämmelsen med fadern. Den
unge advokaten var i motsats till större delen af sin
släkt republikan till själ och hjärta, hvilket vållade
spända familjeförhållanden. Hans begåfning skaffade
honom emellertid snart nog tillräckligt anseende för
att valmanskåren skulle kunna kalla honom till
borgmästare i den lilla staden Nérac i hans
födelsedepartement. Då efter republikens införande dess förste
president, Thiers, af en monarkistisk koalition störtades,
hörde Fallières till de märer, som på grund af alltför
troget republikanska tänkesätt afsattes. Hans valmäns
förtroende förblef dock orubbadt: han blef succesive
landstingsman och 1876 deputerad för Lot et-Garonne.
Såsom sådan var han en bland de 363 motståndaren till
presidenten Mac Mahons monarkiska statskuppsförsök
och återkom jämte flertalet af dem efter den 16 maj
och parlamentsupplösningen för att fordra räkenskap
af marskalken-presidenten.
Det var i svåra orostider Armand Fallières 1882
första gången besteg ministertaburetten som
inrikesminister under Duclerc. Gambettas "stora ministär"
hade stupat och andra politici förlorat fotfästet i det
politiska virrvarr hvars hufvudingredienser voro
presidenten Grévys nepotistiska politik och därmed
sammanhängande afrikanska oroligheter, andra
kolonialpolitiska förvecklingar, dåliga finanser och konflikter
mellan senat och kammare — virrvarr så stort, att de
forna regentfamiljerna af såväl legitimistisk som
bona-partistisk färg trodde ögonblicket inne att rycka åt
sig ett lättköpt byte. Då Duclercs vacklande
hållning medförde dennes fall, öfvertog Fallières
statsministerportföljen för att själf några veckor senare stupa
på sitt mot "pretendenterna" drakoniska lagförslag, som
gillades af kammaren "men förkastades af senaten.
Som undervisningsminister 1883—85 i kabinettet
Ferry sökte han främja folkskolans utveckling och
hålla universitetet friit från klerikalt inflytande.
1887 återkommer han till makten då Rouvier har
sig anförtrodt att rädda den i dödsfara sväfvande
republiken. General Boulangers planer på en
plebiscitär-republik med honom själf som Iifstidsherre och på
ett hämndekrig mot Tyskland voro högt i kurs och
ministären hade att lotsa statsskeppet fram mellan de
Scylla och Chsrybdis som hette den i skandalösa
ordensaffärer inblandade Grévy och en upphetsad
folkstämning. Och då Fallières under ett par af den
noble Sadi Carnots presidentskaps första ministärer
innehade olika portföljer under åren 87—90, var
ministärens hufvudarbete alltjämt att hålla den alltmera
öfvermodiga boulangismen stången och föra dess ledare
inför rättsskranket.
f1890 lämnar monsieur Fallières kammaren, hvars
president han efter ministären Ferrys fall blifvit, för
senaten. Samma år hade han ingått som
undervisnings- och kyrkominister i Freycinets kabinett. Här
fick Fallières trots sin moderata ställning i
kyrkofrågan — han hade som understatssekreterare kraftigt
försvarat kultusbudgeten mot angrepp från
vänsterhåll — en svår strid att bestå mot klerikalismen.
Franska pilgrimer hade i Rom ställt till demonstrationer
mot det italienska kungadömet och regeringen fann
sig däraf föranlåten att uppfordra biskoparne att t. v.
inställa pilgrimsfärderna. Den styfve biskopen
Gouthe-Sonlard svarade så kraftigt att han måste dragas inför
rätta och Fallières presenterade ett förslag till
föreningslag, som skulle hårdt drabbat de klerikala.
Striden om detta förslag vållade hans fall.
Detta var Fallières’ sista stora strid. 90-talet såg
honom som trogen arbetare i utskott och
kommissioner till dess han 1899 intog senatspresidentplatsen
efter Loubet.
Det är inga braskande stordåd, som möta oss i
president Fallières politiska bana. Men den franska
republiken hade tidigt fått lära sig vådorna af att sätta
alltför istadiga springare för statsvagnen. Den har
lärt sig värdet af att vid statsrodret ha män som förstå
att med lugnt sinne och klar blick hålla den säkra
republikanska kursen undan alla skär — de må nu
befinna sig till vänster eller höger. Och därför kunde
fredsvännen Fallières kring sitt namn samla den
aktningsvärda majoriteten af 449 namn mot den franska
"imperialismens" främste målsman, kung Doumer, n.^r
det den 16 januari 1906 gällde att ersätta den
afgående presidenten Loubet.
Om privatmannen Fallières har världen aldrig vetat
mycket. De honneta politici liksom de lyckliga folken
lära icke ha någon historia. Det lilla man vet ger
bilden af den jovialiske, borgerlige, rent af litet
småborgerlige, hedersmannen som har sin största fröjd i
att i skjortärmarne vandra kring i den fäderneärfda
vingården Loupillon och själf taga del i skörden. Intet
kan vara längre från vårt traditionella porträtt af ett
statsöfverhufvud än hans korpulenta person, som ock
af den klerikalt reaktionära prässen aldrig upphör att
förlöjligas. Dessa angrepp ha blott för presidenten
blifvit tillfällen att visa sin öfverlägsenhet gent emot
de personliga utfallen: under den fallièreska regeringen
ha vi icke haft ett enda majestätsbrottsåtal. Lika litet
har han påverkats af begäret efter folkgunst, då han
genom sin benådningsrätt faktiskt afskaffat dödsstraffet
i Frankrike trots sensationsprässens skall mot
"apacher-nas högste skyddsherre". Den yttre glansen och
pom-pen har ingen nåd inför hans ögon: hans första åtgärd
som president var att afskaffa den militära hofstaten
i Elyséepalatset, som under hans spira är vordet till en
fredens boning.
— 688 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
