Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 44. Den 2 Augusti 1908 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Andemeningen och önskemålet med alla dessa
vimpelmaster, rösen och stenkistor är att hålla de onda
makterna på afstånd, att göra vägen öfver ett högt
pass lyckosam, att vid en flodöfvergång skydda den
resande från drunkning, att hålla luftens onda väsen
fjärran från boningarna och att i ödemarken bevara
den vägfarande från röfvares och vargars angrepp.
De spela alltså i den fria naturen samma roll som de
fyra andekonungarna i templen. Det gifves nämligen
icke ett tempel i Tibet, hvars yttre vestibuls väggar
icke äro prydda med målningar af dessa fyra
potentater, ofta utförda med stor skicklighet och skrikande
orientalisk färgprakt. De äro beväpnade med
stridsklubbor, svärd och andra tillhyggen, och deras
anletsdrag äro diaboliskt förvridna och afskräckande,
deras hår är en skog af röda ormar och från deras
kroppar utgå flammande eldslågor — allt för att
skrämma de onda andar, som eljest skulle intränga i
tempelsalen och störa gudarnas frid.
Det vore af stort intresse att på en karta öfver hela
den lamaistiska världen inlägga de stora
pilgrimsvägarna till olika helgedomar. Fjärran i norr skulle
man finna talrika vägar likt ekrarna i ett hjul samla
sig till Da Kuren, Majdaris tempel i Urga. Men än
tätare skulle radierna samla sig till den förnämsta af
alla lamaismens brännpunkter, Lhasa. Något glesare
skulle de förena sig till Taschi-lunpo, ty endast föga
ger påfven i detta tempel sin broder Dalai Lama efter
i helighet. En mängd vägar skulle vi se samlas till
Kang-rimpotje, det heliga Kajlas, och mellan dessa
stora brännpunkter skulle kartan framvisa en mängd
mindre vägstjärnor, och från hjärtat af hvar och en
af dessa ljuder till de troende ett rop, som i någon
mån är besläktadt med Esaias’ (33 : 20) sköna
maningsord: ’Blicka upp till Zion, våra högtiders stad. Dina
ögon skola se Jerusalem!"
Från kalmuckernas tältläger vid Volga, från
turgu-ternas land i norr, från burjaternas floddalar i östra
Sibirien, från Mongoliets grässtepper, från
Himalaja-länderna: Ladak, Nepal, Sikkim och Butan, och från
trakterna på gränsen till Setschuan och Jünnan, från
hela denna oerhörda lamaistiska värld komma årligen
tallösa pilgrimer till de heliga orterna i Tibet. Och
öfver halfva Asien brusar som en underton till
människornas lif och vandringar det eviga: ön mane
padme hum, en fras som upprepas oftare än något
Ave Maria eller Pater noster. Men lamaismen äger
också liksom katolicismen sina skuggsidor. Jag vill
icke nu tala om dem. Peterspenningen florerar i
Taschi-lunpo lika väl som i Rom, och utan mynt eller
andra gåfvor är det icke värdt att vallfärda. För mynt
portionera prästerna ut salighet i parti och minut och
för betalningen lefva de kräsliga i klostrens skumma
gemak. Många tempel äro också rika, äga stora
jordagods och hjordar.
Redan högt upp i Tjang-tang mötte vi de första
lamas af vandrande tiggarmunkars brödraskap, som
hela lifvet igenom ströfva öfver den lamaistiska
världen, ej endast inom Tibet, utan utsträcka sina färder
till fjärran länder och lefva på allmosor. Ibland
färdas de tillsammans i grupper och uppföra religiösa
danser och sånger framför mitt tält med skramlor,
tofsar, stafvar och strängaspel. Äfven nunnor af
vandrande tiggarordnar möter man någon gång. De gå
oändliga vägsträckor till fots och tigga sig fram från
tält till tält. I de trakter af sydöstra Tibet som ligga
relativt lågt på ömse sidor om den stora floden och
där marken odlas och trädgårdar omgifva byarna, ser
man ofta kvinnor som ensamma eller parvis gå
omkring mellan gårdarna och förevisa en stor målning,
upplyft på en stång och till hvars enkla bilder ur
religionshistorien de sjunga texten, icke sällan med
klar och klangfull röst.
Och slutligen för att nämna ännu en grupp af
religionens trogna, fast mera egoistiska tjänare, så låt
mig påminna om eremiterna, dessa heliga, som äro
oberoende af alla tempel och kloster och tillbringa
sitt lif i ensliga grottor och lefva af de allmosor som
skänkas dem af kringboende nomader. Jag såg en
dylik grotta i en lodrät klippbrant 50 meter öfver
marken. En kolmörk, tvärbrant gång i bergets inre
ledde dit upp.
Eremiten hade nu i tre år lefvat där utan att se en
medmänniska, men hans grotta var öppen utåt dalen
och solljuset strömmade dit in. Han ansågs mycket
helig och två tjänande bröder och två nunnor från
Nepal räknade det för en stor ära att få bo i en grotta
under eremitens och bringa honom hans lifsuppehälle.
De båda kvinnorna utmärkte sig för vild pittoresk,
cvårdad skönhet, men då det blef fråga om
fotografiapparaten, försvunno de spårlöst i bergets mörka
gömslen. Eremiten själf fick jag endast se genom en
springa i grottans golfhvalf, och hörde honom mumla
sina långa böner.
Hvilken underlig värld af vidskepelse och vantro;
volymer ha skrifvits därom alltsedan den tid då
ka-pucinermunkar och jesuiter besökte Tibet. Själf
kommer jag framdeles att blott beskrifva hvad jag sett
med egna ögon, och hvaraf jag här lämnat några
flyktiga prof, tagna ur minnet.
I Diri-pu-gunpa, rakt norr om Kajlas’ spets, och
hvarifrån den besynnerliga, på ett prisma uppställda
tetraëdern tedde sig som ett hvitt spöke mellan två
mörka granitklippor, bröt jag upp för att söka
Indus’ källa. Men först måste jag gå ned och se hur
karavanen hade det, ty vi hade alltjämt politiska
svårigheter att bekämpa, och jag ville vara säker att de
ej ställde till något ödesdigert trassel. Jag lyckades
dock utverka tillstånd af myndigheterna i Parka att
få göra en omväg norrut med 5 man och 6 hästar.
Det blef en mycket märkvärdig, resultatrik och ganska
äfventyrlig ilfärd genom absolut okändt land. Och*
en natt lägrade vi vid den punkt där Indus’ källarm
flödar ut ur berget, en plats som tibetanerna kalla
Singi-kabap, d. v. s. "den mun (ur hvilken) Indus
kommer fram". Denna plats är i deras ögon helig,
stenrösen och mane-kistor äro uppresta där; på en
sten-platta en vackert uthuggen gudabild, som jag hädiskt
nog tog med mig. För att ytterligare öka glansen af
denna lyckliga dag sköt min jägare Tundup helt nära
Indus’ källa ett Ovis Ammon med stora grannt krökta
horn.
Kanske ni kan tänka er med hvilka känslor af djup
tacksamhet och glädje jag stod här och såg Indus
välla fram ur klipphällens sköte. Jag stod och såg
denna oansenliga bäck slingra sig nedåt dalen och
tänkte på alla de öden den har att upplefva innan
den i klingande crescendo sjungit ut sin brusande
sång mellan klippväggarne allt ned till hafvet, där
ångbåtarne i Karachi ligga och lasta och lossa sina
varor. Jag tänkte på dess rastlösa gång genom västra
Tibet, genom Ladak och Baltistan, förbi Skardu, där
aprikosträden stå vid stranden och nicka öfver
vattnet, — genom Dardistan och Kuhistan, förbi
Pescha-wer, och öfver västra Pendschabs slätter, för att
slutligen drunkna i det salta hafvet, alla trötta floders
Nirvana och eviga hvilohamn. Jag stod och undrade
om den macedoniske Alexander, då han för 2200 år
sedan tågade öfver Indus, hade en aflägsen aning om
hvar källan fanns, och jag gladde mig åt medvetandet
att vara den förste europé som satte sin fot vid Indus’
källa. Oaktadt alla de svårigheter som höga herrar
sökt resa i min väg, hade den triumfen af ännu högre
makter förunnats mig att få upptäcka både
Brama-putras och Indus’ källor, ursprunget af dessa båda
världshistoriska floder, som likt en krabbas dubbelklo
— 697 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
