Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 45. Den 9 Augusti 1908 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANS ANDERSSON I NOBBELÖF.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Den 24 dennes fyller en af Andra kammarens mest
framstående ledamöter, representanten för
Vemmenhögs, Ljunits och Herrestads häraders domsaga,
direktören Hans Andersson på Rosenhill i Skifvarp,
sextio år.
Hr Hans Andersson i Nöbbelöf — ty så lär han
allt framgent få heta trots flyttningen till Rosenhill —
är född i Snårestads socken i Malmöhus län den 24
augusti 1848. Den undervisning han erhöll inskränkte
sig till folkskolans vanliga, och liksom sina fäder valde
han landtbrukarens yrke: 1873 förvärfvade han det
hemman i V. Nöbbelöfs socken, som gifvit honom
hans riksdagsnamn och som han fortfarande brukat,
ända tills han innevarande år afyttrat detsamma för
att uteslutande ägna sig åt den befattning som
verkställande direktör vid Skifvarps sockerbruk, hvartill
han redan vid dettas tillkomst 1890 blef utsedd.
Som bekant är det emellertid icke på näringslifvets
område, Hans Andersson förvärfvat sig namn och
rykte. Det är parlamentarikern, som åsyftas, när han
nämnes bland vårt folks ledande män.
Valmännen i Ljunits och Herrestads häraders
valkrets i Skåne hade vid 1881 års val traditioner att
upprätthålla: allt sedan det nya
representationsskickets införande hade de i Andra kammaren företrädts
af ingen mer eller mindre än grefve Arvid Posse,
hvars utnämning till statsministerposten i den första
landtmannapartistiska ministären emellertid nu
hindrade hans återval. Det berättas, att bland dem, som
voro med på de valmöten, som då höllos i
utvärdshuset Missunnas trädgård nära Ystad och vid ett
senare tillfälle i hotell du Suds stora sal i nämnda
stad för att bestämma, hvem som skulle koras till
grefve Posses efterträdare, det nog inte varit många,
som kunnat förutse, att den då trettiotreårige
riksdagskandidaten Hans Andersson skulle bli väld, ännu
mindre att han skulle komma att i riksdagen spela
den framträdande roll, som fallet blifvit. Bland de
tre kandidater, som uppträdde på dessa möten,
syntes nämligen han vara den, som hade minst vana att
uppträda offentligt och yttra sig. Men där nere i
Skåne, "söder om landsvägen", där "manna-mannarne"
styra och ställa, där fäster man sig nu en gång icke
i främsta rummet vid en flytande tunga eller ett
fagert ordförråd. Andersson i Nöbbelöf hade varit
kommunalordförande i sin hemort och det värfvet
hade han skött så, att det uppstått rykte därom. Det
betydde mer än programtal. Hans Andersson fick
majoritet och blef återvald: ett kvartsekel senare
(1907), då han stod som främste man i det nybildade
Nationella framstegspartiet, upptäckte hans valmän
helt plötsligt, att de äfven i det hänseendet gifvit
Posse en efterträdare, att han vetat förena förut skilda
intressen till gemensam politisk uppmarsch i ett
samfäldt riksdagsparti.
Vid ankomsten till riksdagen ingick Hans
Andersson naturligtvis i landtmannapartiet. Det stod vid den
tiden på höjden af makt och inflytande och tack vare
ledare sådana som en Carl Ifvarsson och en Ola
Andersson utmärkte det sig ännu för i allmänhet liberala
tänkesätt. Hans Andersson uppträdde t. ex. för
sådana dåtida liberala önskemål som kvinnans
valbarhet till skolråd, för borttagande af prästs själfskrifna
ordförandeskap i skolråd, för ökade rättigheter åt
dissenters, för fabriksinspektion och för
grundlagstad-gad församlingsrätt. Jämte Albert Lilienberg fann han
sig till och med föranlåten att i lagutskottet i en
reservation anmärka på dåvarande
justitieombudsmannens ämbetsförvaltning, därför att han icije nog kraf-
tigt inskridit till skydd för församlingsrättens helgd.
Naturligtvis stod hr Andersson i den stora tullstriden
i likhet med de flesta skåningar på den
frihandelsvän-liga sidan, och detta i förening med hans frisinnade
uppfattning i öfrigt ledde t. o. m. till, att han af den
protektionistiska majoriteten 1888 straffades med
uteslutning ur lagutskottet, hvari han annars sedan 1885
vunnit inval. Han togs dock redan 1889 ånyo till
nåder och satt därefter kvar i detta utskott, tills han
1893 befordrades till statsutskottet, af hvilket
riksdagens viktigaste utskott han sedan allt framgent varit
ledamot.
Som öfvergång till platsen i statsutskottet tjänade,
att han de två åren 1891 och 1892 fungerat som
statsrevisor. Kanske spelade ock in den bekanta
episoden vid 1892 års riksdag, som gjort, att Hans
Andersson kommit att betraktas som typen för svensk
odalmanna-själfständighet. Dåvarande krigsministern,
frih. Palmstierna, hade under debatten om det af k.
maj.t framlagda härordningsförslaget yttrat, att "han,
då han såsom fackman vågade påstå, att vi
nödvändigtvis behöfva förstärka vårt försvar och att det icke
kan ske på annat sätt än genom antagande af de 90
dagarnes öfning, ville tillåta sig säga, att det vore
herrarnes plikt att votera det". Hr Andersson fällde
omedelbart därefter den i det tryckta protokollet
kursiverade repliken: ’Jag för min del voterar icke
på kommando, det vill jag säga uppriktigt." Det
blef bevingade ord, som länge omgåfvo den skånske
landtmannahöfdingens hufvud med en särskild gloria.
Under fortsättningen af 1890-talet spelade Hans
Andersson icke någon mera framträdande politisk
roll. Han togs i anspråk för viktiga
kommittéarbeten såsom 1897 års utredning i
befästningsfrågorna, 1896 års ligapojkskommitté samt
präst-löneregleringskommittén, men i de rent politiska
frågorna var han mera tillbakadragen. I likhet med de
flesta af sina ståndsbröder visade han ock under denna
tid någon dragning åt höger, hvilken tendens
främjades genom landtmannapartiernas sammanslagning.
Inom det återförenade landtmannapartiet kämpade han
med hr Ivar Månsson om makten, men led oftast
nederlag för dennes mera tränade statskonst. Så 1901,
då Hans Andersson förgäfves yrkade på uppskof med
antagandet af det nya härordningsförslaget; så också
1902, då hr Månsson genomdref det skrifvelseförslag
om allmän rösträtt med proportionella val, som sedan
kom att ligga till grund för rösträttsreformen, medan
hr Andersson anslöt sig till det Törnerydska förslaget
om 500 kronors streck och lika representationsrätt för
städer och landsbygd. Att hr Andersson sedan med
sådan ifver anslutit sig till den proportionalistiska
lösningen, torde ha berott på industriens starka framväxt i
Skåne och farhågor att icke mot industriarbetarne kunna
häfda ett berättigadt landtmannainflytande. — I den
unionella brytningstiden intog hr Andersson städse en
moderat ståndpunkt.
Det nationella framstegsparti, vid hvars tillkomst
Hans Andersson medverkat, och hvari han som nämndt
intager en ledande plats, är gifvetvis under nuvarande
politiska konstellation ett högerparti. Men ingen, som
känner hr Andersson i Nöbbelöf, betviflar, att hans
ifver för dess skapande har berott på en sträfvan att
häfda en frisinnad uppfattning, för hvilken han ej fann
utrymme i äldre partibildningar, då han af personliga
motsatsförhållanden hindrades inträda i liberala
samlingspartiet. Framtiden skall visa om Nationella
framstegspartiet också skall infria de förhoppningar, dess
skapare satt till detsamma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
