Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 48. Den 30 Augusti 1908 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett bref.
FÖR H. 8. D. AF Einar Norlén.
Min vän!
Det är mitt lifs tragik att jag aldrig kan göra
något helt. Det är något brustet inom mig, ja, något
brustet...
Jag har gråtit efter lifvet, jag har trånat mig
dödstrött. Men så kunde det midt i alltsammans komma
öfver mig en sådan där stund af tanklös och
innehållslös glädtighet — en glädje öfver ingenting och
en fånig lust till hvardagens intiga förströelser. Och
så gick den också och lämnade löje och leda efter
sig . . . Ah, nu vet jag! Jag har ljugit på mig själf,
det finns i alla fall en grundton hos mig; Själfföraktet
— nej, det är inte det rätta ordet. Förundran öfver
mig själf, skall jag kalla den så? En bitter,
löjeblan-dad förundran öfver detta jag, som icke är något jag.
Ty, ser du, jag känner det, som om det aldrig vore
riktigt jag själf, som handlade och tänkte och led —
det är två skilda personer, nej, flera. Och ingen får
jag riktigt fatt på, ingen är riktigt jag.
Någon har sagt mig, att jag är produkten af den
miljö, där jag befinner mig. Och många ha beklagat
eller förhånat min brist på vilja.
Kanske det är så enkelt. Men har jag då aldrig
velat riktigt glödande, har jag aldrig kämpat mig
fram till resultat? Det vet du, att jag gjort, Gunno.
Och oftast var det i strid mot omgifningen, jag
handlade. Kanske det rent af var oppositionslustan, som
dref mig framåt?
Men när jag väl en gång handlat, syntes mig
alltsammans med ens så oändligen meningslöst. Och i
reaktionen, som följde, ref jag ned alla resultat.
Du kanske undrar, om jag inte kände mig samlad
under själfva viljespänningen, om jag inte då fann
mig själf. Nej, vet du, jag tror, jag handlade i en
sorts trött envishet, det var alltsammans. Har du
inte kännt det . . när man väl kommit i gång med
ett arbete, är det inte rent af som ett slags hvila för
en att få hålla på med det? Man är uppgifven af
trötthet, men man går och inbillar sig, att
förändringen skulle trötta en än mer. Och så fortsätter man.
Det är en sorts tröghetslag hos en, säg, är det inte? —
Nej, nu vill jag bryta tvärt af och bara berätta.
Det var ändå det, jag skulle.
Jag försäkrar dig, att från början var mig hans
kurtis motbjudande. Men en tid slapp jag honom
aldrig, han måtte varit blind på bägge ögonen eller
också "kemiskt ren från takt", som du brukar säga.
Och ändå kom han mig aldrig ett fjät närmare. Jag
tror, det sårade hans egenkärlek betydligt. Till sist
gaf han tappt och började ägna en annan sin
uppmärksamhet. Det är synd om henne för resten. Hon
var alldeles för god för en sådan som han. Ty han
lyckades blott alltför v?J med henne.
Då — ja, då var det, som den onde anden for in
i mig. Jag beslöt att göra henne fältet stridigt . .
Hvarför jag gjorde det — uppriktigt, Gunno, jag vet
det inte! Det var inte bara ärelystnad, inte
koketteri . . Elakhet, simpel "kvinnlig" elakhet? Nej, ja
försäkrar dig, jag tänkte aldrig riktigt på, hvad jag
gjorde. Nu ångrar jag mig och förundrar mig öfver
mig själf. Se där ha vi förundran igen! — —
Jag gick alls inte bröstgänges tillväga — det för-
lora vi kvinnor alltid på att göra — jag bara lät
honom få några skymtar af aning om att han inte var
mig helt och hållet likgiltig — Ack, hur kunde jag!
–Han höll sig nog på sin kant i början — han
skulle väl hämnas! — men snart föll han tillföga.
Ibland, när jag såg hans förälskade blickar, gick det
en rysning igenom mig, och jag började längta efter
att kunna ta tillbaka allt, hvad jag sagt och gjort.
Men ... det blef aldrig af. Så kom ledan öfver hans
fadda artigheter och uppmärksamhet och smicker.
Jag var utledsen på allt, på honom och på mig själf
i synnerhet. Och ändå lät jag det gå.
Men en gång beslöt jag i alla fall att ändra mitt
sätt emot honom och låta honom förstå mina verkliga
känslor. Ja, det var ju för resten i morse, jag fattade
•det beslutet. Och nu ...
Det var tröttheten, det var tröghetslagen, som
åstadkom det, Gunno! Jag var uppgifven af trötthet öfver
det alltsammans. Men när jag så råkade honom,
syntes det mig så oändligt mycket tröttsammare att
ändra mitt sätt. Jag saknade tillräcklig samling för
det, och det var så mycket bekvämare att låta det
gå ... Jag borde väl ha anat!...
Vi gingo vägen utmed sjön — ack, den vägen
minns du nog! Nu skall den för alltid vara vanhelgad
för mig. — Solen gick just ned, och aftonrodnaden
var sällsynt praktfull. Jag tror,- den som vanligt
fångade min blick, tills den skymdes och fördes bort
i drömmar. Och jag förstår nu, .hur han tydde min
veka stämning till sin favör — Gud, hvad männen
äro skarpsynta! — och fann stunden lämplig. Han
sade ingenting, frågade ingenting, han var ju så
säker! Han lade armen helt varligt om mitt lif och
kysste mig. Det var ingen brutalt lidelsefull eller
stormande kyss. Det var som om han fruktat att
skrämma bort mig med sin lidelse. Ty lidelse fanns
där, Gud nåde mig, det såg jag af hans blickar.
Hvad jag gjorde? Det enda möjliga! Jag rusade
upp och lämnade honom. Jag sprang som för lifvet
hemåt till. Och hela tiden brände hans skygga kyss
som eld, som en skammens eld på mina läppar, den
bränner där än .. .
Och jag vågar skrifva till dig, Gunno, efter detta!
Och jag vågar alltjämt kalla dig min vän!
Men just denna min hänsynslösa öppenhet — är
den inte botgöring nog?
Af barmhärtighet, Gunno, öfverge mig inte! Då
vårt förhållande inte längre kan bli något annat,
något mera, låt det åtminstone få förbli ett
vänskapsförhållande.
Vår kärlek ha vi "dödat med våra brister och fel",
din vänskap, Gunno, kan jag inte undvara! Jag har
ju intet annat.
Det var tröttheten, som gjorde det. Jag är så
gränslöst trött på allt och alla och allramest på mig själf.
Så som nu har jag aldrig väntat på bref från dig.
Låt det icke bli för länge!
Din Gerda.
P. s. Hvad behöfver jag nämna hans namn? Han
skall aldrig vidare ha något att säga någon af oss.
D. s.
H. 8. D:S FOTOGRAFIPREMIERING
tör insända fotografier till N:o 47 utföll med 2a pris kr. 10:—
till fotograf Qiese, Malmö.
A. (aktualitet och värde i öfrigt) 3 point.
B. (raskhet vid insändandet). ... 2 .
C. (utförande).............2 ,
Summa 7 point
för foto ä sid. 756 (Renhdllningskonflikten).
––-i
IX ÅRG. 48-5 HÄFTET INNEHÅLLER:
Nils Hansson. — Carl Milles svanödlor. — Gustav Vigelands
Rooseveltmonument. — Det större Stockholm. II. — Old boys
täflingar i Stockholm. — Turistångaren "Salsette". — Sport
och idrott. — Christina Nilsson, grefvinna de Casa Miranda.
— Laura Fitinghoff †. — "Danmark"-expeditionens återkomst.
— Orientalistkongressen i Köpenhamn. — Svenska bilder. —
Lübeck och svenskarne. — Köpenick-kaptenen efter
frigifvandet. — Brokigt utomlandsnytt. — Veckans porträttgalleri. —
"Ett bref", berättelse af Einar Norlén.
—____
F. A. B. HVAR 8 DAGS TRYCKERI. GÖTEBORG. 1908
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
