Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 51. Den 20 September 1908 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uppseendeväckande fornfynd från hellas.
Vid Monemvasia har för inte längesedan af en bonde under jordbruksarbete upptäckts en terracottastatyett, som blåst nytt lif i den gamla striden om den
Meliska Afrodite. Bilden, utförd i ljusröd lera, är synnerligen väl bibehållen, endast på högra benet ha några bitar lossnat. Den bär inskriften Perseus,
och bokstafsformerna hänvisa till senast andra århundradet före vår tideräkning.
Bildens största kulturhistoriska betydelse är, att den af alla företer störst likhet
med den Afrodite, som för 88 år sedan hittades på ön Melos, eller numer Milo,
och falskeligen tillskrifvits Praxiteles. Tydligt är, att båda äro exponenter för samma
typ, men s.imtidigt befinnas afvikelserna allt för påtagliga, för att det nya fyndet
kan ge nyckeln till de saknade delarna af den staty, som trots stympningen utgör
Louvrens stolthet.
Utom olikheterna i axlarnas resning och draperiet, som hos Afrodite från
Monemvasia lämnar underlif och länder obetäckta, är benställningen en annan. Och den
meliska Afrodite torde i handen ha burit öns vapen, ett äpple, medan den andra
låter en spegel berätta om hennes egen skönhet.
För en närmare jämförelse hänvisas till Oktoberhäftet af Varia, där docent Ernst
Nachmansson kommer att lämna en fängslande redogörelse öfver det unika fyndet.
00
Öl
iffBMw
AFRODITE FRÅN MONEMVASIA:
Det nya fyndet.
(Till bilden d föregående sida.)
En Gustaf Adolfs-målning. I Meuchens gamla kapell, strax vid Lutzen, se vi konung Gustaf II Adolf
ligga på bår. Det är tidigt på morgonen. Dagsljuset sänder sitt valna sken in genom fönstren
och genom den öppnade dörren längst till vänster. Den gryende dagen hälsar välsignande honom,
som segrade i döden. För trosfrihetens sak lämnade han sitt rike och drog ut öfver gränserna
emedan protestantismens heliga sak var hotad, — och han blef "protestantismens räddare". Icke
såsom eröfrare, för att vinna nya provinser, icke såsom hämnare för lidna oförrätter drog denne
nordens Gideon ut, utan emedan han, såsom professor Harald Hjärne i sitt storslagna föredrag på
historiska kongressen i Berlin den 8 augusti sade, "kände på sig, att det var hans rätt och skyldighet
att värna protestantismens integritet och vara den protestantiska trons räddare." Detta den siore
svenske forskarens omdöme hälsades med jublande bifall och ingen talare opponerade sig — ehuru
kongressen bland sina omkring 1,000 medlemmar hade ett stort antal "erzkatoliker". Den historiska
forskningen går alltmera framåt och speciellt 1600-talets historia blir dag från dag friare från allt
det slagg, hvarmed partihat, afund och illvilja förorenat dess personer och händelser. Gustaf
Adolfminnet står enastående rent i den nutida forskningens belysning, och ingen man af vetenskaplig
pondus vågar numera smutskasta hjältekonungens minne. I Tyskland är entusiasmen för Oustaf II
Adolf i ständig tillväxt, Gustaf Adolf-föreningarna ha till dato lämnat c:a 50 millioner i understöd
åt hotade evangeliska församlingar öfver hela världen, och man har allmänt börjat ägna en
pietetsfull kult åt minnet af honom, som räddade trosfriheten och toleransen.
Professor Louis Braun har målat denna tafla för c:a 10 år sedan, han firade förra året sin 70:de
födelsedag och har i vår nödgats underkasta sig en starroperation. Nu njuter han sitt otium cum
dignitate på sitt slott i Franken och det är där han målat bilden, som nuvarande ägaren tillåtit H. 8.D.
att efter fotografi — den första som tagits af taflan — med uteslutanderätt reproducera.
En fotografi kan naturligtvis ej äterge det lif en god målning äger, men den stämning, som
hvilar öfver taflan, kommer dock delvis till sin rätt. Det är, som ärkebiskop Ekman uttryckte sig, vid
åskådandet af bilden, étt stycke svensk historia, "det stämmer en andaktsfull" och vemodig tillika.
Taflans färger äro ytterst diskreta, det hela har halfskymningsstämning och bör ses i dämpad dager,
då kommer illusionen till sin rätt. Det är meningen att utge en fästskrift, däri Gustaf II Adolf
belyses enligt den nyaste forskningen — lika hedrande för den store konungen, som för det land hvars
störste son han var och är, i råd och dåd en förebild för evärdeliga tider. I större format kommer
bilden naturligtvis att göra sig mer gällande, men H. 8. D:s läsare kunna ändå af den bild
tidningen visar fä ett godt intryck af taflans poesi och skönhet.
Uti Nationalmuseums historiska afdelning finnes bland drottning Maria Eleonoras kvarlåtenskap
en liten i trä skuren figur af konungen. Den är gjord efter Gustaf lf Adolfs lik i rustning och liknar
fullständigt den bild af den döde konungen, vi se på Louis Brauns tafla. Konungen var rätl fet den
sista tiden, han hade "en väldig tnage" och det är ej minst genom den naturtrohet hvarmed
konstnären* återgett hjältens figur, som bilden har sitt stora affektionsintresse för enhvar som älskar den
store konungens minne, hvars valspråk lydde: "Cum deo et victrisibus armis".
F. L.
2
t)
k
Cs
AFRODITE FRÅN MELOS:
(Venus Milo i Louvren).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
