Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonas Durmans testamente - I. En enstörings lif och yttersta vilja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
betviflade att Jonas gick käpprätt raka vägen till sitt fördärf.
Det var därför bäst att skilja sig från honom i tid; han
kunde annars bli besvärlig. Syskon hade han inga mer; tre
stycken hade dött före föräldrarna. Men farbröder och
morbröder hade alltid brådt med affärer så snart Jonas tog i
låsvredet till salsdörren, fastrarna skulle alltid bomma garn eller
se efter så inte körsbärssyltet jäste då Jonas ville resonera
med dem, och kusinerna togo honom aldrig med på sina
nöjen. Slutligen en dag sade Thure, faster Lovisas vackre
gosse, gymnasisten: »Häng då inte efter oss så fördömdt;
begriper du inte att du är en skam för hela släkten, du som
ingenting har lärt och ingenting kan bli!»
Då vardt Jonas vred, och som han i densamma vefvan
fyllde 21 år och på eget ansvar fick öfvertaga de 116
riksdaler, 32 skillingar och 6 runstycken banko, som utgjorde hela
resten af hans arf, drog han till Värmland och blef
sågverksarbetare. Han sparade och slet, köpte ett vattenfall och
byggde en liten dålig kvarn och en såg med en enda stor
faslig klinga, som själf åt upp ungefär fjärdedelen af de
skogsprodukter den skulle »förädla».
Lika tarfligt lefde han och ännu mer arbetade han sen
han blef sin egen, och däraf kom det sig att sågen snart fick
flere blad och kvarnen både sikt- och grynverk. När två år
därefter etablissementet utvidgades med oljeslageri, började
kyrkoherden kalla Jonas för »patron» och släktingarna nere i
Dalsland, som sport till honom af en handelsresande, att skicka
honom hälsningar och erinra honom om huru de alltid trott
att det skulle gå väl för älskade Karls och den dyra,
oförgätliga Julias gosse. Jonas kom rakt inte ihåg dessa
gynnsamma spådomar, men det var ju från skolan en känd sak
att han hade dåligt minne.
När den enbladiga, skogsfrossande sågen vuxit ut till en
stor snickerifabrik, började kusinernas barn skrifva små vackra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
