Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonas Durmans testamente - III. Våta fötter och värkande rygg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hur skönt det lifvet ändå är, det lif där man ser
ögonblickliga resultat af ansträngd kraft och energisk vilja, där
motståndet faller som fura i skog, som ax till jord för friska
och hurtiga armar! Och nog finnes det i »läskarlens» och
tjänstemannens lif vemodiga stunder, då han skulle vilja byta,
då förmansgunsten och »relationerna» inte räcka till, då på
andens arbetsfält stundom oöfvervinneliga hinder resa sig, de
bästa ansträngningar någon gång befinnas förspillda, den bästa
mening missförstådd och det sega motståndet slinker undan åt
sidan, för att i nästa ögonblick resa sig starkare än förr bakom
hans rygg. Ah, hur skulle det icke smaka då att kunna taga
fatt däri med breda händer, att brottas bröst mot bröst med
sitt öde, som när dagakarlen tvingar hedens fura att falla på
pricken där han vill.
Dock — det var långt ifrån sådana tankar, som fyllde f. d.
filosofie studeranden Arthur Brandmarks sinne, där han satt
ofvanpå sågkubben å sin krossade kälke djupt inne i skogen
i en utkant af kolonien Durmans besittningar. Första
försöket att gå med »träskostöflar» hade sorgligen misslyckats och
tagit några mindre skinnbitar med sig från fötterna som minne.
Läderstöflarna voro genomvåta och han frös om fötterna.
Marken var oländig och Arthur hade försummat att, som man
lärt honom, kasta en stock tvärs öfver vägen för kälken att glida
på, där någon uppstående stubbe hotade. »Hammeln»
(skogskälken) hade slängt ned mot stubben och ekrarna knäckts på
höger sida. Skulle han lossa länken, välta af den långa,
släpande stocken och köra hem med den tomma, söndriga
kälken? Det vore visserligen det enklaste, men ännu skuro i
hans öron gamle dagsverkaren Arvids ord i går, då han senast
kom hem på det sättet: »En hinner förbaska mej inte ett
skapandes grand mer än hjälpa di djäkla herrapojkarna te rätta.
Tocket påhett att såna där ska’ göra nötta i värden.»
Gamle Arvid var en af de 10 arbetare, som styrelsen för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
