Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonas Durmans testamente - III. Våta fötter och värkande rygg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kolonien engagerat till hjälp åt kolonisterna vid
virkesafverkningen för årets byggnadsarbeten, och Gud skall veta att de
första veckorna skulle där uträttats mera i skogarna, om
Arvid och hans duktiga kamrater fått arbeta på egen hand
än såsom hjälpare åt de 28 unga kolonister, som utvalts bland
67 sökande till Durmanska koloniens första uppsättning af
arrendatorer.
Det knastrade af knäckta kvistar och skrällde af en
stockända, som släpades fram öfver andra fällda stammar i skogen,
och så hojtade det till:
— Framåt, Arthur! Nu få vi sällskap.
Det var en annan af kolonisterna, Karl Hammar, som
slagit »prästen» ur hågen och rest direkt från Uppsala hit,
då han under ständigt konditionerande för brödet ej kommit
någon väg med egna studier. Det var en stor, stark
tjugosexårig man med präktig figur och hållning och ett äkta
nordiskt, vackert ansikte med ljusa lockar öfver en hög, bred
panna och två mörkblåa ögon. Kanske var anletet litet för
rundt och kinderna en smula för fylliga, men det såg ut som
om det skulle bli bot för den saken här.
— Kör på!
— Jag kan inte. Det har gått sönder.
— Sicken förbaskad krabbsaltare! Upp med dig får jag
se! Nå men herre Gud. Inte annat; du har ju yx och
händer att ta med, och skog finns här tillräckligt! Gör en
dobb, drif ut de söndriga ekrarna och sätt dit andra i stället,
som jag sa’ dig i går!
— Hjälp mig, kära du. Jag har ju bott i sta’n i all min
tid, och du har gått och roat dig på far dins boställe med
så’nt här elände hvar mellantermin.
— Nå hugg åtminstone enen där åt mig, så få vi se!
Arthur Brandmark reste sig, en jämmerns bild. Han var en
lång, knotig och visst inte svag pojke af Hammars ålder, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
