Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonas Durmans testamente - VI. »Sjunger ensam sin långa längtan...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sverige som det bästa maltet växte; han hade en gång
kommit i dispyt därom med en violist i hofkapellet.
Man började fnissa litet hvarstans, men Hammar upplyste
artigt och med orubbligt lugn, att malt var en konstprodukt,
som uppstod genom korns behandling med väta och värme
och ingenstädes växte för sig själf på kalljord.
— Då hade vi, min själ, orätt bägge två. Jag höll på
Skåne, men han sa’ Västergötland, för i Borås hade han
druckit ett öl, hvars make han aldrig känt, utbrast revisorn.
Så sjöng kvartetten, som Brandmark med mycket besvär
fått i hop, ett par stycken, och den jovialiske kolonisten
Jakobson, gammal läkarekandidat, som i fyra år »funderade» på
medicofilen, men fann den för svår och nu var disponent vid
den ena sågen här, deklamerade »Döbeln vid Jutas» och
Nyboms »Niagara» med all den känsla och öfvertygelse som dessa
dåtidens deklamatoriska glansnummer kräfde.
— Du store Gud, så vackert! Du Emma, kan inte pappa
bjuda hem honom en gång vi ä’ utef hviskade ifrigt både
Anna och Fanny Bredin, som åter igen hittat ut från staden
och lofvat sig själfva att inte försumma någon söndag, när
det i syster Emmas bref lofvades något extra roligt på »slottet».
Ännu länge hördes muntert glam under de stora
kastanjerna och brokigt virade kransar flögo omkring på gården.
Men nere i trädgården satt Hanna Falk, den puckelryggiga
sömmerskan, och grät. Alla voro vänliga och snälla mot
henne och alltid drogs hon med i lek och nöje; men när hon
därnere i bersån såg en viss grå rockärm slutas om lifvet
på en flicka som var rak i ryggen och inte hade insjunket
bröst, kände hon det bittrare än någonsin att Hanna Falk
aldrig skulle få lämna sin lilla kammare för att flytta som
matmor i husbonderummen på någon af farmerna.
Anträdandet af hemfärden på dessa söndagsaftnar var ett
lika spännande ögonblick som någonsin kottiljongen på en bal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
