Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonas Durmans testamente - VII. Ett åskslag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omgärdad af ett enkelt staket, men ännu ej fullt planerad, och
några fruktträd voro utsatta, men den jord, som skulle
användas till köks- och blomväxter, bar ännu blott potatis mellan
stora stenar.
Men hängbjörkarna voro vackra och mellan deras knotiga
stammar drog sig i väster midt framför verandan i vacker
vattring ett blåskiftande silfverband af vatten. Det var sjön,
som utgjorde koloniens och Louisenros gräns åt det hållet.
»Louisenro», fint namn på en af de oländigaste och mest
aflägsna farmerna! Ja, här var det ju som »Lova» en gång
skulle komma till ro och slippa att uti de låga, mörka
rummen inne i gränden i staden grubbla med modern öfver det
svåra problemet att »lefva på studenter», att söka lösa gåtan
att lämna »full spisning» för 1 och 25 när köttet kostade 50
öre skålpundet. Och gamla tant Strand skulle få slå hop
sin hushållsbok för alltid och följa med sin Lova hit och
skörda lönen för all moderlig ömhet, att nu inte tala om
två terminers ännu balanserande matpengar från Brandmarks
studietid.
Rummen därnere voro torftigt och otillräckligt möblerade;
här härskade gumman Lotta med oinskränkt makt, och
Brandmark vistades där blott vid måltiderna. Men uppe under
taket i den lilla frontespisens kryp-in hade han sitt gamla
skrifbord, en stoppad soffa med urblekt öfverdrag,
kvartettnoter på byrån, far och mor i bleknade fotografier på väggen
och ofvanom dem en gammal fiol, som förr i världen mången
gång spridt glädje i vännernas lag. På skrifbordet i en enkel
ram stod porträttet af en flicka med trubbnäsa och små ögon,
låg panna och illa upplagdt hår, men med en ocean af
mildhet och godhet öfver de trötta, hvardagliga dragen. Det var
Lova om igen, precis sådan du såg henne vid lampans sken i
Hyltans stuga, då hon i vinternatten togs fram af trötta,
värkande händer med blåsor på.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
