Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonas Durmans testamente - VIII. Ett bröllop på Guds försyn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som ej sedan blef till full nytta, hade ju varit dårskap.
Bruddräkten skulle blifva Lovas »söndagsklädning». Huru skulle
världen se ut när hon fick sin nästa? Hon var 29 år liksom
Arthur, och vacker hade hon, som vi veta, aldrig varit. Men
öfver bruden på högtidsdagen hvilar alltid en nimbus af högre
skönhet. Det är kärleken som omger henne, det är åter
glansen från tårar ur föräldraögon, det är vingslagen från de
änglar, hvilka bära kärleksfulla böner för hennes framtid, som
göra henne skön. Också Lovas ansikte glänser som förklaradt,
och när hon, liten och klen, ser upp på den högreste mannen
vid sin sida, strålar blicken ur de små ögonen af den skönhet
som endast kärleken ger.
Med små, osäkra steg, som han sökte lämpa efter hennes,
gick Arthur vid sin älsklings sida i sin gamla studentfrack,
som inte varit på under tre hela år. Det knotiga ansiktet
glödde af rörelse och de skarpa, bruna ögonen hade ett
drömmande, frånvarande uttryck, som sökte de bakom en förlåt
efter dragen af den kommande dag. Lova hade haft hvita
handskar med sig åt honom från staden, 9¼, som brukat passa
förr, då kvartetten sjöng på konserter. Men kandidatens
nummer passade inte kolonisten; de voro omöjliga att få på, och
leende hade han sagt: »Göm dem, älskling! En så tafatt
stackare som jag behöfver nog gripa sin lycka med bara
händer om han skall nå henne!»
Längst framme i kretsen af den väntande skaran vaggade
fram och tillbaka med dessa hjälplösa, ofrivilliga rörelser, som
år och sorg ibland ge åt grånade kvinnohufvuden, ett gammalt
tårdränkt ansikte, hvars matta ögon oafvändt stirrade på
bruden. Axlarna voro böjda, gestalten hopkrupen och öfver de
fårade kinderna och den trötta blicken lästes, tydligt som i
den klaraste skrift: »Detta är mitt sista offer. O Herre, nu
har jag ej mer att gifva!»
Man, unga söner i lifvets vår, små döttrar, som kallats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
