Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonas Durmans testamente - XIII. Hemåt!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
olika känslor, som stormade inom hans bröst, men öfver dem
alla stod tanken: »Tänk om det vore sant! Tänk om lilla
sångfågelns vinge verkligen vore för svag och utan att
längtande flaxa mot gallret ville hvila ut i den bur, som kärleken
redde!»
Hammar visste att i X-köping bodde en musikdirektör och
domkyrkoorganist af hög musikalisk begåfning, en, som t. o. m.
komponerat flera vackra och allmänt kända saker; men slagit
sig ned i denna vrå af världen till följd af en god portion
maklighet och ett finkänsligt sinnes ömtålighet för kritik.
Han kom öfverens med sig själf, att om han känt den
karlen skulle det varit roligt att tala med honom om Gerda,
men att detta nu naturligtvis aldrig kunde komma i fråga.
Det skulle ju se alldeles galet ut.
Tre minuter därefter hade han frågat hvar musikdirektör
N. bodde och gnodde i väg till honom allt hvad han orkade.
Direktören var en liten fin och bekväm herre, gentleman
och aktningsvärd från topp till tå samt afhållen af alla sina
närmare bekanta, men litet egoistisk i sin världsåskådning.
Man berättade om honom bland annat att då hans pastor en
gång underrättade honom att tiden för ottesången ändrats för
ett visst tillfälle, N. helt lugnt svarat:
— Det går väl knappast för sig, herr domprost.
— Och hvarför icke?
— Jo, för det är just min frukosttimme, som jag haft
orubbad i sjutton år.
Hammar kom in till honom, sade sitt namn och började:
— Ursäkta mig, herr direktör, men var god låna mig en
stunds välvillig uppmärksamhet, ty det är för mig af vikt ...
Direktör N. kastade på honom en trött, men välvillig blick
ur ett par blå, milda ögon och afbröt:
— Men, min bäste herre, ni är ju alldeles för gammal.
— »För gammal»! Huru! Hvartill skulle jag vara för gammal?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
