Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonas Durmans testamente - XIV. Bland remmar och hjul
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På midsommarfesten på Durmans »slott» skulle Hammar
tala ut för Gerda allt hvad han burit på sitt hjärta i fyra år;
det hade han föresatt sig. I en af den gamla trädgårdens
ensliga gångar, i syrenbersån, eller på hemvägen, som skulle
tillryggaläggas till fots, måtte väl något tillfälle gifvas.
Denna egendomliga föresats att bland ett par hundra
människor söka den ensamhet med den älskade, som han
aldrig lyckats få nog betryggande ute på Hammarbo, ledde
naturligtvis icke till något resultat. »Kung Durman» skulle
ju göra allt och vara allestädes och hålla glädjen vid makt
på festen och lyssna på allas andraganden, och då han fick
ro ett ögonblick, var Gerda midt inne i klungan af jublande
småttingar, eller hade Lydia Jacobson och andra gamla
bekanta lagt beslag på henne, och på hemvägen var man mer
än tjugo i samma flock.
Dagen efter midsommar kommo liarna i gång ute på
klöfverfälten. Kanske skulle hon än en gång såsom förr kommit ut
på tegen med hans aftonvard och satt sig i hövålmen och
låtit de långa timotejstråna glida mellan röda läppar och
gnolat en melodi, och då ...
Men Hammar hade hängt upp sin lie för alltid, och tre
raska drängar gingo nu på hans fält, skår efter skår, med
jämna steg och lika hugg, där han förut sträfvat ensam. Det
utvidgade jordbruket, de industriella verken, bokföringen och
korrespondensen kräfde hvarje ögonblick husbondens vakande
öga; hans arm fick därför ej vara verksam på samma sätt
som förr.
Valkarna voro försvunno från hans händer och han gömde
dem icke i kavajfickorna mer; men allt eftersom Gerda blef
gladare och lifligare, hennes skratt mera klingande, kom den
gamla försagdheten öfver honom. Skulle han nödgas släppa
ut henne ensam i världen ännu en gång?
Så utbrast Gerda en dag plötsligt vid frukosten:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
