Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonas Durmans testamente - XV. Vid målet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Efter middagen, då ungdomen kom i farten ute på
gårdsplan, i trädgård och park, och krocketkloten rullade och
brokigt virade kransar flögo ur hand i hand under glada skratt,
gjordes musik inne i salen. Brandmark fick höra sin gamla
kvartett och kunde inte nu heller låta bli att fylla i här och
hvar i tenorstämman, där det lät litet »tunt» emellanåt. Så
sjöng bruden ett par bitar och Gerda Magnusson
ackompanjerade henne på Durmans just ej öfver sig välstämda orgel
så godt sig göra lät. Pastor Magnussons ögon tindrade och
han hviskade till Hammar:
— Det var en härlig stämma du där ryckt bort från vår
operascen.
Hammar skrattade:
— Också du, min Brutus! Direktör N. hade rätt. Från i
dag tillhör Gerda amatrisernas klass, och nu tviflar nog ingen
mer på hennes stämmas makt.
Brudparet fick ju söka dela sin tid åt alla; men trängre
och trängre drog sig dock samman den lilla kretsen af de
trenne par som kämpat så hårdt för sin kärlekslycka.
Hammar, som kände dem alla, var föreningsbandet, och snart
tyckte Magnusson och Brandmark att äfven de voro gamla
bekanta, fast de blott flyktigt träffat hvarandra några gånger
i Upsala förr i världen. Och de båda Gerdorna och Lova
sutto snart med armarna om hvarandras lif och utbytte
förtroenden, som om de känt hvarandra i all sin tid.
Med glödande kind och blixtrande ögon lyssnade Gerda
Magnusson till Lovas skildring af den första hårda tiden ute
i Amerika; huru hon och Arthur hvilade sig efter dagens
mödor i ett rum utan eldstad, medan brödet var knappt och
morgondagen oviss. Fru Lova hade höjt sig till riktig
vältalighet då hon slutade och utbrast:
— Man sviktar aldrig då hjärtat är fylldt af tro och hopp
och kärlek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
