Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Komministern i Kvislinge - VI. En bruten man och en bunden kvinna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svarade Arvid vänligt, och satte sig på en trebent pall vid
bordet.
— Men ... men ... för mig finnes väl ingen nåd? Jag
har varit för svår i mina unga dagar, och ... sen med för
resten. Och så har ... så har jag så kort igen ... suckade den
gamle, medan tårarna pärlade ned i det gråa, tofviga skägget.
— Ja, si herr Örn, det är naturligtvis inte Guds mening
att ge oss kraft och förnuft och en frisk kropp och ett helt
långt lif för att bruka i syndens tjänst, och så först — när
kraften är bruten, förnuftet mattadt, kroppen utsliten och
lifvet förspilldt, vända oss till honom och bjuda honom ruinerna
af hvad som en gång var hans egen afbild. Men hans ord
gäller dock evigt: »Den till mig kommer, honom kastar jag
icke ut.» Det heter icke: »Den till mig kommer ung och
stark» eller: »Den till mig kommer med goda gärningar»
eller »Den till mig kommer medan han ännu har tid att lefva
och bättra sig»; det gäller blott att man riktigt vill komma,
med synd och skam, med kval och ve. Tycker ni nu att ni
vill komma så, herr Örn?
De smala, utmärglade händerna sträcktes fram under det
trasiga täcket, och tår föll på tår ned i sängens halm. Och
så följde ett varmt och allvarligt »skriftermål», däri den gamle
lades på hjärtat att noga pröfva om den ånger han kände
blott var alstrad af den fasa man erfar på trappsteget till
dödens och skuggornas dal, eller han verkligen vämjdes vid sig
själf och sitt framfarna lif. Och så kom trösten, hoppet,
ljuset och hugsvalelsen. Och de hvita äppelblommorna föllo
mjukt mot liten smutsig ruta, och genom det öppnade
gafvelfönstret sjöng en vingad sommarens budbärare om
uppståndelse och evig vår; och Arvid talade varmare, innerligare,
bättre till hans ackompanjemang, än till gamle klockarens där
framme i kyrkan.
Slutligen reste han sig för att gå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
