- Project Runeberg -  Svenskt hvardagslif : samlade romaner af Sigurd / Första delen /
219

(1905) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Komministern i Kvislinge - X. Ruptur

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

en af mitt lifs gladaste förhoppningar ramla. Jag rår inte,
och inte heller Julie. Behåll, trots allt, dock någon vänskap
kvar för din gamle barndomsvän                  Kasimir

Det blef tyst i familjekretsen på Säfby när gamle-grefven
högt läste det brefvet.

Grefve Axel lutade sitt hufvud mot händerna, och när
pappa läst till slut klämde han sönder en tår i ögonvrån och
gick ut utan att säga ett ord.

De gamla sutto tysta och bedröfvade och sågo på hvarann.
Plötsligt for grefvinnan upp:

— Min Gud, Axel såg så besynnerlig ut! Han måtte väl
aldrig gå och göra sig något illa! Axel, Axel!

Ute i vestibulen hann hon upp honom.

— Axel, hvart går du?

Han lutade sitt fina, bleka ansikte mot moderns skuldra
under det den lilla gestalten skakades af snyftningar:

— Mamma, hon har krossat mitt hjärta! Jag går ...

— I Herrans namn hvart?

— Jag går ... jag går ... att låta sätta Bianca och
Fatima för jaktvagnen. Jag behöfver vederkvickelse, mamma ...

De gamla stodo tio minuter senare vid salongsfönstret
och sågo sin älskade gosse köra nedåt allén. Bianca
kråmade högt sin silfverhvita man och kastade fram sina
gulhvita hofvar kokett och graciöst som om hon varit en fröken
Svedenhielm på hofbal. Fatima var eld och låga och
tuggade nickelstången så att skummet flög kring den
kastanjebruna bringan. Stolt som en gud tyglade grefve Axel dem
båda. Där var kommet ett befallande drag ofvanför de blonda
jättemustascherna och färg på bleka kinder.

— Och en sådan man har hon kastat bort! suckade
grefvinnan i moderlig smärta och stolthet.

— Ja, kvinnor ä’ kvinnor; dem vet man aldrig hvar man
har, tyckte gamle-grefven.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 08:33:40 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hvardag/1/0227.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free