Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fru Westbergs inackorderingar - II. Hvad inackorderingarna bestämdt fordrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En gammal kamrer, som bara ville inackordera sig under
två månaders semester, som han sparat ihop genom att inte
ta någon ledighet på fem år, hoppades att han kunde få ett
rum på nedre botten, där ingen bodde ofvanpå eller bredvid.
Han tålte inte att störas. Godt badställe alldeles invid
boningshuset nödgades han göra till ett oeftergifligt villkor. Goda
vagnar för utfärder i nejden skulle han sätta värde på.
Utan andjakt i närheten var det inte värdt att tänka på
saken. Järnsängar tålte han ej. För fem år sedan hade
en sådan fallit i sär för honom å en värmländsk
gästgifvargård. Träbotten i sängen kunde väl aldrig komma i
fråga?
Hjärtförskräckta öfver alla dessa villkor, kände sig familjen
Westberg ansenligt vederkvickt af ett bref med Stockholms
poststämpel, som var viket om fotografin af en ung, strålande
vacker flicka i djup sorgdräkt.
»Åh, hvad er annons lät snäll! ’Ungdom på stället, vacker
natur, piano, öm tillsyn.’ Det är just hvad jag behöfver. Jag
är moderlös sedan ett halft år, och min far skall företaga en
affärsresa i Norrland på tre månader. Inte kan jag stanna i
Stockholm, och vi äro ej rika nog att ha landställe, och inte
vill jag vara ensam heller. En snäll liten fru, som håller
reda på mig, ett par rara, friska töser, som jag kan klappa
och krama och segla med och som vilja räkna mig som en
syster, en byrålåda och en tältsäng i ett hörn, smultron och
oskummad mjölk, det är hvad jag behöfver. Här ser ni hur
jag ser ut. Kanske är jag litet fulare ändå, för mina små
fräknar synas inte. Dock — de höra ju till landtlifvet. Så
fort ni svarat att ni vill ha mig, kommer jag. Nog bli vi
öfverens om priset alltid.
Högaktningsfullt
Jenny Follin.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
