Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fru Westbergs inackorderingar - IV. En famille
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
när hon rent ut tillåtit sig att gifva honom några små vinkar
för sällskapslifvet på Westberga.
Fröken Jenny rodnade ända ned på halsen. Herr
Johnsson måtte väl inte missförstå henne! Det måste förekommas.
— Jag tycker ibland att det är synd om er, herr Johnsson.
Och så vet jag, att fru Westberg gärna själf skulle velat säga er
detta, om hon bara kommit sig för, sade hon lugnt och allvarsamt.
Se så, nu hade han fått sin kalldusch ofvanpå det varma
badet i strålarna från mörka, vänliga ögon, och bugade sig
och försvann nedåt trädgårdsgången med sina breda axlar
och sitt stora, ljusa, gossaktiga hufvud, i hvilket för första
gången i hans lif började sjuda tankar, som inte kunde
uttryckas i dollars och cents.
Kandidat Star blef snart den, kring hvilken alla de öfriga
damernas uppmärksamhet vände sig. Allas utom Thildas
och fröken Ljungklints. Thilda hade föga sinne för erotik;
i alla händelser slumrade det ännu. Däremot hade hon ett
öfvermått af dessa moderliga instinkter, hvilka naturen
nedlagt i hvarje kvinnas själ, och hvilkas första omedvetna
yttring är pysslandet med dockor liksom mormors- och
farmorsglädjen är den sista och kanske vackraste. Karl och Filip
voro Thildas trogna kavaljerer från morgon till kväll, i
mjölkkammare, sparrissängar och jordgubbsland. Det var som om
vården om piltarna Andersson morgnat hennes egen själ,
som om känslan af att vara snart sagdt allt för dessa små
ensamma minskat hennes egen »värnlöshet och svaghet».
Och fröken Ljungklint var vänlig mot alla, höll öfverstinnan
sällskap, hjälpte till när och hvar hon kunde, och spelade
och sjöng med känsla och öfvertygelse:
» — — — — — — — —
Och det hände så,
Att de båda två
Togo miste då
Och ej mera kysste trädet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
