Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fru Westbergs inackorderingar - X. En himmel och en torparhage
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tvärtom hade han af de förtroliga resonemangen mellan
Jenny och Johnsson om den senares blifvande herresäte,
deras gemensamma granskning af de fotografier från olika
ställen, som säljlystna patroner skickat den rike
svensk-amerikanaren, deras ifriga tal om »ett lusthus här», »hur förtjusande
med en grotta där», »ni tänker väl ha vildvin vid spalién?»
nu kommit till visshet om att för honom var allt förbi.
Åh hvad den första sorgen af det slaget skär i det unga
hjärtat! Otto försökte, som ni vet att vi alla ha gjort i dylika
fall, intala sig att hon inte var värd hans varma hjärtas kärlek,
då hon kunde vilja sälja sig så där till en, som aldrig
andligen kunde bli henne jämlik, och hvilken hon omöjligen
kunde älska. Men ni vet också att det där alls inte hjälper.
Man tager ifrigt itu med att destillera om sin kärlek till vrede,
till ringaktning för henne, »som säljer sig» — och så innan
man vet ordet af, ertappar man sig själf i en smärtsam
njutning af att frossa i tanken att hon dock inte håller honom
kär, i hvars armar hon sänker sig.
Stackars Otto hade kommit till klarhet med sig själf att
gamla Sverige med sina hundratals kvadratmil var alldeles
för litet för en sådan sorg som hans. Nu skulle han
hemifrån om ett par dar, och så skulle han ut, långt ut i världen,
till Argentina, till Montevideo, till Brasilien, till världens ända,
lika godt hvart!
Och så skulle han antingen gå under därute och lämna
efter sig ett frankeradt bref till »Fru Jenny Johnsson, född
Follin» med en så uppskakande skildring af sin kärleks
historia, att Jenny inte skulle gitta se på den prosaiske Kalle
Johnsson på 14 dar.
Eller också skulle han samla guld, mycket guld, minst tre
gånger så mycket som Kalle Johnsson »skojat sig till», och
så skulle han resa hem och alldeles händelsevis passera
herrskapet Johnssons egendom och en vacker augustikväll sådan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
