Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fru Westbergs inackorderingar - XI. Höst och farväl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utstyrda regnkappa, sina goda 74 centimeter om lifvet, en
urtyp för kraft och hälsa.
— Dauktaur!
— Farväl, snälla fröken Larsson! Tack för all vänlighet
och tack för en angenäm sammanvaro i sommar! Hoppas ni
behåller mig i vänligt minne?
— Ack dauktaur ...
— Fröken Amelie?
— Hva tänkour ... hva traur ... hva traur dauktorn
om min ... mauge? blef det till sist i hennes förtviflan öfver
sin oförmåga att finna det »forløsende» ord.
— Akta den väl, akta den, fröken Amelie, så håller den
er ut, det är jag alldeles viss på.
— Kaummer ni allri naunstinn te Maulmö?
— Kanhända.
— Ack, möcke välkaummen, herr dauktaur!
Och så äntrade hon vagnssätet, där hon upptog fyra
femtedelar af platsen, så att stall-Johan alldeles försvann i den grå
regnkappans rika veck.
— Kör nu, Johan! befallde fru Westberg.
Ekipaget stod, där det stod.
— Allt är färdigt. Kör!
— Ja, men hon får min själ va snäll å tocka på sej så
en fatti synnare kan vinna röra på armarna, tyckte stall-Johan,
fröken Amelie jämkade en smula på sina svällande former
och så bar det åstad.
Ett samfälldt, klingande skratt tonade från verandan, då
vagnen försvann vid kröken i allén.
Men mamma Westberg såg strängt på ungdomen och sa:
»En snäll flicka, en riktigt snäll flicka, lilla Amelie.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
