Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120 Victor Hugo
en sykdom. En sykdom som må heldbredes. Hvorledes?
Ved oplysning. Oplysning renser. Oplysning tender.
La oss rope på oplysningen og la oss aldri bli trett av
det. Disse nakne føttene, disse bare armene, disse fillene,
denne uvidenheten, denne usselheten, dette morket kan
brukes til erobringen av idealet.
V
Åtte eller ni år efter de hendelsene som blev skildret
i annen del av denne fortellingen, la folk på Temple*
bulevarden og omkring Chateau d’Eau merke til en liten
gutt på elleve eller tolv år som temmelig noiaktig svarte
til det idealet av en gamin vi nettop har skildret, hvis
han ikke tross han hadde alderens latter på lebene dog
hadde et ganske mørkt og tomt hjerte. Dette barnet
hadde nok lange mannsbukser på, men han hadde dem
ikke efter faren; og han hadde en kvinnfolkjakke, men
ikke efter moren. Folk hadde gitt ham disse fillene av
barmhjertighet. Likevel hadde han både far og mor. Men
faren tenkte aldri på ham og moren kunde ikke like ham.
Det var en av disse stakkars barna som er verdig alles
medynk, som har far og mor, men er foreldrelose.
Dette barnet følte sig aldri så vel som ute på gaten.
Brolegningen var mindre hard mot ham enn morens hjerte.
Foreldrene hadde sendt ham ut i livet med et spark. Så
hadde han ganske enkelt løpet sin vei.
Det var en bråkete, blek, rapp, opvakt, kåt gutt som så
livlig, men sykelig ut. Han gikk og kom, sang, klinket
med kuler, rotet i rennestenene, stjal litt, men freidig
som kattene og spurvene, lo når han blev kalt en gate*
gutt, blev sint når nogen kalte ham en pøbel. Han hadde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
