<table o> <td><poem>Det blef gassigt och varmt bland löfdnngens hassel, det blef skämt, det blef skratt, och löjen och prassel, då de sprungo i kapp, som var sed. De stördes af ingen — ty där fanns ej myggen, då de sprungit sig varma vid sjön, på ryggen de sig kastade flämtande ned. Då lyste i ögat den barnsliga friden, och svällande barm, lätt omsluten af siden, den sig höjde, som näckros på våg. Hur skön denna tafla i fria naturen — hur trolsk och naiv, och hur näpen figuren, som i skuggan bland blommorna låg. Och de talte om älskog i månskensnatten, och de fnisste och hviskade mellan skratten — hvad de glammade dessa små mör. Hur de tumlade om där på grönklädd matta, hur de nöp o hvar andra liksom besatta, men likväl jag behöll mitt humör. Jag hörde blott på under lummiga grenar, hvilken lek, hvilket spring öfver stockar och stenar huru gärna jag velat ta’ del. Och jag tänkte på pojkåren uti norden, och jag längtade åter till fosterjorden. — Hur det svallade, djupt i min själ.</poem> </table>