Hon tänkte på lifvet, på skiftande öden, på allt, som hon mött på sin färd, och högre på kinden då steg purpurglöden, och bitter hon blef på en värld. Hon tänkte på honom, som hon kunnat kalla sin brudgum, sin själs ideal, och blodet det unga, det började svalla, som vågen vid klippan så kal. Hon tänkte: hur tomt och hur hopplöst är lifvet för mången i världsbullrets larm, på människans öde, i stjärnorna skrifvet — och blicken blef full utaf harm. Och böljorna vredgade piskade hällen och fiskmåsen höjde sitt skri. Och vågorna sjöngo sin grafsång i kvällen med klagande mollton uti. Då kom det en främling med högburen panna, till stranden där vågen gick hvit. Ej långt ifrån flickan jag såg honom stanna; hvad var det, som drog honom dit? Han stod där så stilla, just liksom förtrollad, och såg på den ensliga mö, och blixtarna lekte i sky silfverfållad, och stormen drog fram öfver sjö.