Från Stilla hafvets kust, från fjärran söder, där drufvan växer och där solen glöder och palmer susa uti solens brand; där ständigt grön kring hyddan står rabatten, och ljuf och sval är själfva sommarnatten, mottag ett bref ifrån din gosses hand. Jag velat skrifva förr, men mycket, mycket min tid i anspråk tog — i detta stycket vi alla fela, icke sannt, min mor? Men hur som hälst, jag tänkt på dig så ofta då jag bland blommor gått, som härligt dofta, och detta vet jag oekså att du tror. Ty djupt i hjärtats undangömda gömma jag bär en bild af dig och kan ej glömma din varma kärlek ifrån flydda år. Och ofta, när det skymmer uti kvällen, jag ser mitt barndomshem oeh kära ställen, och tacksamt faller på min kind en tår. Då ser jag dig, min kära, lilla mamma, som mot din gosse alltid var densamma, oeh med min sångarluta i min hand jag träder fram så bäfvande och sakta oeh rör vid strängarna att dig uppvakta med enkel sång, med hjärtat uti brand. Då ser jag hur ditt milda öga strålar, hur glädjens purpur bleka kinden målar — du ler så mildt, och gossens sång förstår.