Den svenska flaggan, gul och himmelsblå, som ärades af alla — märk blott ordet! — I smutsen trampas, man har sagt mig så, af Sveriges unga blod, förgiftadt vordet. En smutsig, usel trasa, röd som blod, man hurrar för i trotsigt öfvermod. Man slåss och kifvas och föraktar Gud, och undergräfver tron på allt det sanna. Man trampar med förakt på Herrens bud, och lag och myndighet man hörs förbanna. Hvad sekler hafva byggt, det rifves ned — men så är alltid terrorismens sed. Så säger ryktet här på fjärran strand, det kommit till oss öfver djupa vatten. Det är en djäfvulsk lögn •— ty i vårt land än finnas män, om också mörk är natten. De”faran se — och såsom skalden sagt: “Som Göta lejon äro de på vakt!” O, moder Svea, jag förstår din sorg, ditt hjärta bäfvar för de många faror. I skog och dal och by, i slott och borg, — ja, hvart du blickar, ser du endast snaror. Och invid gränsen som den svarta död sig ryssen smyger fram och sprider nöd.