Till åldrig borg, till gamla ättekullar, där mossbelupen runsten än finns kvar. vi ofta satte ut med våra jullar; jag lekte viking, sköld ock svärd jag bar, du var prinsessan, som jag förde med från blodig hemgång, ifrån västerled. Jag täljde då för dig om fjärran söder, om strider uppå både liaf och land; hur hornet tömdes i ett tag bland bröder, då vikingarnas lek var slut på strand; hur nordisk bersärk blodig runa skar och gick till Valhall uti forna dar. Uu var en flicka då på elfva vårar medjljusa lockar och med ögon blå. Förtjust du lyssnade på mig, men tårar emellanåt på kinden föll’ också. Du rördes i din oskuldsfulla själ af vikingsagorna, förstår jag väl. Och när jag slöt min saga, många gånger du lyfte nöjd och vänlig blicken då och sjöng för mig så varma, vackra sånger, fast jag ej kunde än din sång förstå. Så slutade vår färd för hvarje gång, dock först jag nu värderar rätt din sång.