Och vid skeppets sida gungar roddarbåten så galant, full med glada Stockholmsungar, som vill’ upp i rigg och vant. Invid fallrepstrappan blänker nätta jiggen, hvit som snö. Och i den skeppsgossen tänker på sin färd på klarblå sjö. Gossarne i jiggen voro Uhr och Sabelfält och Öhrn, unga Cronstedt, dito Uggla, och jag själf, som satt i för’n. En matros vid byssan blossar “Gefle vapen” — tidsfördrif. Lyss, nu blåses fallrep, gossar — nu på däcket blir det lif. Kapten Silfversparre träder ned ifrån kommandobron. Unjeformen, livad den kläder denna buss af skrot och korn. Ned för skurad, fallrepstrappa går han i ett gladt humör i sin långa vida kappa — hvarje sjögast gör honnör.