Svensken. Från nordanland på mörkblå våg kom hit en sommardag, en yngling, liflig i sin håg, oeh honom mötte jag. Han var en typ af Sveas ätt, hur härlig var han ej! Jag önskar att du honom sett; — se här hans konterfej: Hans kind den bar den friska färg, hans ögon voro blå. Stark var han, som de gamla berg, som omkring Sverige stå. Ej falskhet, feghet och förtal hos honom kunde bo. Nej, trohet var hans fria val, och lyckan Arar hans tro. Ej söderns pjunkiga mimik oeh fjäsk och ytlighet han kände till, hans politik var svensk, jag detta vet. Ej tvifvel grumlat upp hans själ, han icke smittad var. Han trodde på sin Gud så väl, som gamla mor och far.