Förr skydde han intet att vinna sitt mål, i kidten han visat sin flit. Om sträckbänk ej hjälpte — då gift eller stål användes af en jesuit. Så strök han så listig kring jorden med mod, en ulf — med en blick, som ett lamm. O, säg, hvem kan tälja de strömmar af blod, som flutit där han dragit fram. # * # Nu hördes i fjärran kanonernas dån, och luften var svart, som af sot, ty borta i skogen, långt bort öfver ån, sköt tysken båd’ kulor och skrot. Det blixtrade hemskt i den skymmande skog från tysken och hans batteri — och kulorna hveno — man hörde det nog, med klagande mollton uti. De sköto så skarpt på staden Deuxville, där munkarna hade konselj. Så hemsk var musiken, man lyssnade till, dock tömde hvar munk sin butelj. Granater och bomber de föllo i mängd i staden, hvad svordom och skrik! Se, tyskarna komma — man blir undanträngd — och löpgrafven fylles med lik.