Då våren kommer. Till Therese. Oeli 1111 är våren här och slut är vintern lång’, och skog' och dal sig prvdt i sommarfärgen. Och bäcken sjunger glad sin muntra, lilla sång och friska vindar blåsa ifrån bergen. Det känns så godt kring hjärtat, så varmt och underbart, och blicken vidgas åter, och blodet får ny fart, det känns i lunga, lefver och i märgen. Och sångarhjärtat mitt, som nästan frös ihjäl därborta på de stora marknadstorgen, af brist på sympati och genklang från en själ, det värmdes upp igen och glömd var sorgen. I skogens hulda sköte jag nu får andas ut, och njuta i det fria, som mången gång förut — i våren trifs man ej i dystra borgen. Då drömmer man på nytt sin ljufva barndomsdröm och minnes sina löften, hållna, brutna. Man tömmer dryck på dryck ur minnets klara ström oeh vandrar barnets väg, den solbegjutna. Och vemodsfullt och känsligt blir hjärtat kanske då, ty tusen tankar komma, och tusen tankar gå till hemmets glada värld ■— till det förflutna.