Ett litet hem, där friden städse gästar, fast kanske afnnden där utanför grym kör förbi med sina svarta hästar oeh split och tvedräkt rundt omkring sig strör. Ett litet hem, som goda änglar skydda, där evig kärlek invid härden bor. Är det väl mitt? — Skall det väl bli min hydda? O, sådan lycka är väl allt för stor! Mitt hem — det är ju blott en syn jag skådar, en fager bild uti min fantasi, en hägring blott, som för min blick sig målar ett ögonblick och sedan är förbi. Ska’ hon och jag väl blifva dessa tvänne, som få ett sådant hem, jag frågar dig, och hjärtat svarar: “Det du får med henne, men ej med någon annan, tro du mig!”