Till min hustru. Säg, minns du det tjugonde året? Jag minns det, jag minns det just nu. !)å stod du med slöjan kring håret, då blef du min älskade fru. Då stod du med slöjan kring lijässan bland tärnor och svenner och glam, så nöjd som i sagan prinsessan, som fördes i brudstolen fram. Då log du så mildt och förtroligt mot mig i den snöhvita skrud. En livar tyckte det var så roligt att se dig, min lyckliga brud. Och mamma och pappa de fällde en tår, fast väl ingen det såg, ty mycket för dem det ju gällde — de nickade blott till sin måg. Se’n dess många år hafva svunnit, vi äro dock ett som förut. Och hvad vi förlorat och vunnit, ej Tomtebo-lyckan är slut.