Flickan och göken» Hon var så ung, blott sjutton år, med friska kinder, läppar söta, en rosenknopp i lifvets vår, så skön som sällan man får möta. Oeh hennes vackra ögon blå, de strålade som uti natten på höga fästet stjärnor två, som spegla sig i insjöns vatten. Jag henne såg vid källans rand, som porlade så frisk och trogen. Hon hade blommor i sin hand, som nyss hon plockat uti skogen Hon satte sig vid källan klar, se’n böjde hon sig ned att dricka, ty ingen bägare hon har, min lilla oskuldsfulla flicka.